LIVET ÄR EN RESA

Jodå, så är det. Vår själ föds in i en kropp och så är det dags för i genomsnitt ca 80 år av en lärorik strapats. Och tänk vad skönt det är att resa lätt! Bara lite packning, det nödvändigaste.

Slösa inte bort ditt nuvarande liv på att jaga efter materiella ting som du inte behöver på resan. Upplev istället, se dig omkring och njut. Och tänk på att allt det du äger nu tillhörde någon annan igår och kommer tillhöra någon annan imorgon.

KROPPEN

Jag skulle vilja prata lite om kroppen, den som vi har i detta liv på jorden. Det är verkligen ett utmärkt verktyg för att leva här! Extremt praktisk. Och tålig! Man kan stoppa i den en massa grejer som den egentligen inte är gjord för och ändå lever många av oss tills vi är dryga åttio år gamla. Tänk om man skulle hälla majonnäs och socker i en bil, hur länge den skulle funka.

Kroppen är din kompis också, eller den vill i alla fall vara din kompis. Många märker inte denna rara längtan efter vänskap och ömsesidig respekt, de ignorerar den intelligenta biten av kroppen. Man kanske inte har insett att kroppen är en del av en själv, men inte hela en själv. Att något i en (som man kan kalla själen eller jaget eller vad man vill) finns lite separerat från kroppen. Men kroppen är inte mindre andlig för det, den är mediumet vilket vår intuition talar. Och intuitionen är inget mindre än en direktkanal till universums all kunskap. Vårt högre jag, det är intuitionen.

När jag ger reiki till människor får jag meddelanden både från deras kroppar och från någon annanstans, oklart varifrån. Guider eller änglar skulle jag tro. I alla fall, många många kroppar ber mig säga till personen att de ska leka mer, andas djupare och boa in sig lite mer i kroppen. Det kanske låter konstigt, men det är jättetydligt att många kroppar kämpar på med att hålla personen på rätt kurs och folk i regel lyssnar inte till detta. En kvinna jag behandlade hade gått med rejäla klimakteriebesvär många år och sökt hjälp utifrån. Hon hade provat allt allt. Hennes kropp var dock tydlig med att hon hade kunskapen själv, hon behövde bara lita på det. Lyssna inåt istället för utåt.

Min egen kroppsuppfattning ändrades radikalt när jag började med yoga. Jag såg plötsligt min duktiga kropp med nya ögon. Wow! Kan du göra det där? tänkte jag förvånat. Känslan liknade mer den jag hade som barn, innan man började bedöma sin kropp utifrån estetiska normer. För mig är yogan ett sätt att leka. Ordet ”leka” kan bli lite pretto, jag är i alla fall inte jättesugen på att barn-leka. Men att inte ta saker så jäkla allvarligt och att chilla mer, det är att leka. Att göra det man har lust med och skita lite i annat. Inte vara så produktiv. Sånt gör att man distanserar sig från kroppen och det är samma sak som att distansera sig från sig själv. Eftersom ditt högre jag, din själ, talar till dig genom kroppen.

Jag tror också att vi alla valde våra kroppar innan vi damp ner i detta liv. Även om det inte stämmer så kan man testa att tänka så om man är sugen på att ha en lite snällare kroppsuppfattning. Varje gång du är sugen på att kritisera tex din sladdriga mage (vem har inte en sån?) så kan du försöka stoppa den tanken och byta den mot att du valde denna mage högst medvetet. Och att även om den är sladdrig kanske är rätt grym på att ta hand om maten du äter? Ett bra sätt att börja etablera ett fint förhållande med sin kropp är att prata med den. Du kan säga hej till dina fötter. Fråga dem hur det är och om de har några önskemål. Eller bara säga tack till din ryggrad som håller dig uppe. Enkelt och opretentiöst, dessutom ganska roligt.

Sen tror jag också att det gäller att inte vara historielös. Vi är stenhårda mot våra kroppar, men det har vi i väst varit i några hundra år. I alla fall de som varit privilegierade nog att ha tid med det. Om vi kan strunta i att oja oss över hur utseendefixerat vårt samhälle är och istället manifestera motsatsen mot att vara snälla och omtänksamma mot våra kroppar tror jag vi alla kommer att ha det mycket bättre.

Glad lördag!

DEN ERFARNA MINIMALISTEN

När man först börjar rensa kan man bli helt som förtrollad, det är så underbart och livet ler och allt känns så bra. Kanske blir man så förtjust i tänket att man börjar skriva om det hela, i en blogg kanske? He. Men sen går tiden och den nyfrälsta känslan falnar, vilket är helt naturligt. Är ni där än vänner? Vad gör man då? Struntar man i allt och drar till Jula? Antagligen är en anledning till att det känns lite trökigt att du har anammat en ny vana. Den nya vanan har liksom boat in sig hos dig och gör inget väsen av sig längre. Egentligen är det tid att fira! Vilket kliv du har tagit! Woop 🙌🙌🙌 Det är lite som att ha en ny partner, ert förhållande har nått en ny, trygg nivå. Ni vet var ni har varandra och ni litar på varandra. Får stöd och hjälp. Och jag tänker; när man är på denna skillade nivå kan man ju släppa lite på tyglarna. Inte att börja shoppa som en tok, men att hitta sin stil. Du kan liksom ha din muminsamling utan dåligt samvete. Och ett vardagsrum som ser ut som ett mysigt bibliotek från 1800-talet. Skrattade lite åt denna artikel :

https://thoughtcatalog.com/kara-nesvig/2015/01/im-just-going-to-come-out-and-say-it-minimalism-is-freaking-boring/

😙

EN IDÉ SOM FLÖG SIN KOS

Förut har jag skrivit om en rolig idéteori. Att om man inte tar hand om en idé som landat hos en så försvinner den. Jag hade en idé om att bli rensningscoach – att hjälpa människor att rensa hemma och att sen bibehålla den mindre materiellt fokuserade livsstilen. Var på god väg, har nästan gjort klart en ganska mastig onlinekurs i ämnet. Men. Jag får lov att erkänna att denna idé ledsnade på att vänta på mig och har dragit iväg till någon annan. Skulle inte bli förvånad alls om ”min” idé dyker upp snart i stilig form. Så kan det gå!

Jag har precis bytt arbetsplats, från det trygga kommunjobbet till att vara konsult (igen). Konsultandet passar mig bra på många sätt, men det innebär också en viss prestationspress. När jag har landat lite i mitt nya arbetsliv kan jag kanske omvärdera rensningscoachidén, se om den vill komma tillbaka till mig. Orkar inte riktigt tänka på det nu, har ju även precis flyttat, bytt bank, telefon och dator… Livet är lite upp och ned för tillfället helt enkelt.

TRENDIGT ATT VARA MINIMALIST?

Hm, det verkar som att det är inne att vara minimalist. På sätt och vis är det nog bra. Men det verkar också som att en del kanske missar målet… Att man fokuserar mer på en stilig yta (med få, men noggrant utvalda saker) än på att leva. Att minimalismen blir något att skryta med. Högstatus, visar att man står över det världsliga och begären. Hu.

Själv börjar jag bli trött på begreppet! Kanske är som att svära i kyrkan, men efter att ha haft denna livsstil i fem år är jag van vid det och känner inte behovet av att etikettera längre. Man lever sitt liv liksom, och en del med mer medvetenhet än andra. Inget är mer rätt eller finare, vi kommer alla från olika bakgrund och har olika erfarenheter med oss. Man ska vara försiktigt med att döma andra. Faktum är att det nog är en av de viktigaste grejerna. Man kan ändra sig själv, men man ska låta andra vara. Både i tanke och ord. Inte alltid så lätt kanske.

 

HAR DU GJORT NÅGE KUL I HELGEN DÅ?

Det är en fråga som inte är helt ovanlig på måndagar. På fredagar är det mer ”ska du göra någe kul i helgen då?”. I vår kultur är det fint och bra att göra saker hela tiden. Och gärna redovisa dem för andra sedan. Det här har vi hållt på med åtminstone sedan kyrkan mer strukturerat och fokuserat började ta makten över folket. Sedan dess har kyrkan tappat sin maktposition, i alla fall i Sverige, och andra krafter träder in istället. Nu är det ju framförallt kapitalistiska marknadskrafter som vill att vi ska göra saker hela tiden. Avstickare: läs gärna Pikettys bok ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet” där det framkommer med statistiskt säkrad tydlighet att sättet att vara rik på är genom att ärva pengar. Att få kapital genom lönearbete är nästan omöjligt. Det här vet de med pengar/kapital men det är såklart inget de går ut med så gärna. Poängen med att folk gör saker hela tiden är dels att de då inte har varken tid eller ork att göra uppror eller ifrågasätta makten, och dels (särskilt nuförtiden då) att vi spenderar mer pengar om vi gör saker.

Tittar man t.ex. på Indien är det en helt annan femma. Där värderas att göra ingenting. Nåväl, kanske inte 100% rakt igenom, marknadskrafter finns där också, men man har likväl en tradition av att bara vara.

Att göra ”ingenting” kan vara svårt att prata om på fikarasten. Det skulle kunna låta såhär ”jo jag tog hand om min kropp i några timmar. Badade, smörjde, stretchade lite. Och sen tittade jag ut genom fönstret ett tag. Gick på toa. Åt. Älskade någon timme och sen degade vi i sängen. Och åt igen. Du då, har du haft en bra helg?”. Ändå är det ju typ sånt här många av oss skulle må riktigt bra av. Inte en massa idrottscuper, loppisar, handla det och det, mingel med halvt bekanta etc. I alla fall inte hela jäkla tiden.

Man kan tänka på det. Att det är ok att göra ingenting. Försöka vila i det och se hur det känns. En liten utmaning för de flesta av oss.

VAD ÄGER EN MINIMALIST EGENTLIGEN?

Ganska ofta när jag pratar med folk om det här med minimalism och att ha lite saker säger de ”jag har inte så mycket grejer”. Det kan såklart stämma, men min gissning (dock utan värdering) är att de flesta har betydligt mer än de tror. När jag började rensa trodde jag också att jag hade lite grejer. Men efter att ha rensat ut många hundra ting och kånkat kasse efter kasse till second hand vet jag bättre, jag hade en hel del. ”Jamen vad är det du inte har då?” undrar folk sen. Det är en ganska klurig fråga! Dels för att jag inte för inventarie över mina prylar, och dels för att alla är olika och vissa kategorier av grejer som någon tycker är helt vanligt känner jag knappt till. Men jag ska försöka att beskriva lite kort vad jag inte har.

Jag har inte:

  • särskilt mycket sportutrustning. Jag yogar, går på gym och spelar lite tennis. Till yogan och gymmet är det samma paltor som gäller, de är dessutom gamla som gatan men verkar hålla ihop som tur är. Jag har en yogamatta också. Tennisen är för skojs skull och då har jag ett par tennisshorts så att man kan ha bollar i fickorna. Men även om jag inte älskar dessa shorts kommer jag inte skaffa några andra eller fler. Jag har ett racket och ett par skor att hoppa runt i också.

    Men, jag har liksom satt stopp där. Ibland kanske man blir sugen på att börja jogga eller vandra eller vad som helst, men jag köper inte mer sportgrejer. För det är inte värt, och jag vill inte ha för mycket olika aktiviteter i livet. Vännen som frågade mig vad jag egentligen har undrade tex om jag inte åkte långfärdsskridskor någon gång ibland. Nej, och även om det ser mysigt ut kommer jag inte skaffa utrustning för det. Innan jag blev minimalist skulle jag kanske ha tänkt att det vore ju kul, jag skaffar griller! Nu tänker jag att jag är nöjd ändå 🙂

  • Böcker. Jag hade böcker förut, men har gett bort dem.
  • Foton. Hade en hel hög fotoalbum. Har även rensat digitala bilder. Har kvar ett litet antal.
  • Prydnadssaker.
  • Extra av blomvaser, ljusstakar och sånt. Köper aldrig sådant.
  • Bråte. Jag vet exakt vad jag har – till och med i källarförrådet 🙂
  • Gammal kurslitteratur
  • Gamla tidningar/magasin/reklamblad/broschyrer
  • Extra uppsättningar lakan, dukar eller handdukar
  • Ett välfyllt skafferi – vi har god mat men inte en massa specialgrejer som man aldrig använder
  • Fancy köksutrustning typ gasolbrännare, grillpannor, spritsar, muffinsplåtar etc
  • Annan sällananvänd köksutrustning som glögglas, tacoservis, drinkglas etc
  • Olika sorters skumbad, hårinpackningar, doftljus och annat spa-relaterat
  • Samlingar. Samlar inte på något.
  • Kläder som jag inte använder. Det hade jag mängder av förut.
  • Tavlor som jag inte gillar

Hm ja, det är en början i alla fall. Och inget av ovanstående är något ställningstagande, jag har absolut inget emot något av dem. Om man älskar sin smurfsamling ska man ju såklart ha kvar den! Och som sagt, jag vet ju inte vad annat folk har, så det är svårt att veta var man ligger på en minimalist-skala. Mycket har ju att göra med hur och var man bor också. Om man bor mer lantligt är det ju troligt att man behöver lite mer verktyg och kanske gräsklippare och snöskovel etc. Ja ni vet. Det finns ju heller ingen prestige i detta, vad man har angår ingen annan än en själv. Det handlar också om att kompromissa och leva harmoniskt med eventuella familjemedlemmar. Om jag var solo skulle jag vara mer drastisk. Experimentera mer med upplevda behov. Det vore intressant att se statistik över vad snitt-svensken har! Det är ju rejäla klyftor i vårt land så det ser förmodligen väldigt olika ut. Förstår också att resonemang kring rensning kan vara provocerande när så många inte ens har råd med det nödvändigaste. Kanske får bli ett mer politiskt inlägg så småningom (obs, är inte bunden till något parti och vet inte vad jag ska rösta på)….