KANSKE ALDRIG MER BEHÖVER KÖPA GYMSKOR?

På väg hem från jobbet häromdagen mötte jag en äldre kvinna som var ute och spatserade. Hon var klädd i beige trenchcoat och beige, utsvängda byxor med slag. Sådana där beige pensionärskläder som man ibland skojar om, men som väldigt få pensionärer nuförtiden har på sig. De var vanligare på 80-talet, eftersom plaggen i denna speciella beige nyans troligen är från 70-talet. Men den här kvinnan hade alltså kvar några plagg som nu är ca 40 år gamla. Hon verkar helt enkelt inte ha köpt ny vårkappa på 40 år. Det här fick mig att tänka till lite extra. Vad har jag för plagg som kan tänkas hålla så länge? Gympadojorna jag har när jag styrketränar är ett exempel, kanske håller de inte 40 år men 20 borde inte vara några problem (som ni fattar tränar jag inte precis varje dag). Tänk om jag helt enkelt inte köper några nya. Det behövs ju uppenbarligen inte. Om jag gör det är det enbart av fåfänga eller någon form av rastlöshet som jag då försöker lindra genom shopping. Tänk om lite fler av oss skulle våga hålla kvar vid våra prylar extra länge. Förutom de uppenbara miljövinsterna skulle väl även plånkan ropa ”hurra!”, det rör sig ju om ett par tusenlappar per år troligen. Och tiden! Tiden vi kan ha till annat än att gå i skoaffärer.

Tack du beigeklädda dam för att du är en förebild!

VÅGA RENSA BLAND DINA FOTON

Fotografier är en sådan där lite känslig grej när det kommer till att rensa. De har en sorts helig aura kring sig, och många utgår helt självklart från att man inte slänger foton helt enkelt. Foton kan vara fantastiska minnen, och roligt för kommande generationer att se hur släktingarna såg ut, vem som var vem. Å andra sidan är det många som har alldeles för många foton. Det började redan på den analoga tiden, men har eskalerat helt galet i samband med digitalfoto. Det kan ligga tusentals foton i mappar på hårddiskar som ska sorteras någon gång. Det är en riktig röra som tar en hel del energi, ligger där och pyr liksom.

Jag tänker på flera bra åtgärder. Den första är att begränsa inflödet. Man måste inte fota hela tiden när man är på semester. Särskilt inte om det enda som händer med bilderna är att de hamnar i en mapp som faller i glömska. Fota lite, men med närvaro. Eller fota inte alls, det är ju faktiskt inget måste. Du kanske inte är typen som egentligen gillar det så mycket.

Den andra åtgärden är att börja i den analoga änden. Ta fram alla foton du har och rensa bort alla som du inte tycker om. Inte ska du ha bilder från ditt konfirmationsläger om det mest återupplivar jobbiga känslor från tonårstiden. Eller en hög med halvkassa bilder från julmiddagar. Spara de foton du faktiskt gillar.

Ge dig sedan på de digitala fotona. Släng de du inte gillar. Ordna i mappar per resa till exempel, eller per år. Om du får feeling kan du beställa utskrift av favoriterna.

Hela det här renset tar kanske några dagar. Det är ju rätt lång tid, men jag lovar att du kommer att känna dig så himla nöjd efteråt. Slippa den där känslan av att du borde ta tag i fotona. Plus att du får ta ställning till vilka du tycker om på riktigt, och inte bara spara alla på slentrian. Det är stärkande!

Lycka till!

OINSPIRATIONEN

Puh, för tillfället är jag oinspirerad. Känner mig lite frånkopplad och less, vilket gör att jag har svårt att knåpa ihop poster hit. Minimalism är fantastiskt, men nu känner jag mig lite vilsen. Gör jag något bra? Gör det någon skillnad? Är det mest förnumstigt? Lite så går tankarna. Det här spiller över på andra delar av livet, tränar precis inte ihjäl mig just nu och meditationen är det si och så med. Det stissas mest om på ytan. Tänker dock att det är helt naturligt att ha sådana här perioder och att man får ge det lite tid och inte gräma sig över det hela. I Patanjalis yoga-sutror (typ livsfilosofi) står det alldeles tydligt att vägen till upplysning är en ständig klättring för att då och då trilla ner till början igen. Det skrevs för 5000 år sedan, så det är inte bara vi moderna människor som har svårt att släpa oss iväg till gym och yoga-shalor 🙂 Det är väl bara att ta nya tag då. Snart.

MINIMALISTISK BOENDEFORM

Det är inte så lätt att ha en minimalistisk livsstil om man har en bostad som kräver mycket av en. Underhåll och renovering, ja ni vet. Ett led i att förenkla sitt liv kan vara att fundera på om ens bostad motverkar eller bidrar till det liv man önskar sig. Kanske bor man i hus för att man gjorde det när man var liten? Eller pga andras förväntningar? Sen är det ju långt ifrån alla som har lyxen att kunna välja förstås. Då är det så.

Jag har en vän som bor i ett äldre hus. Med jämna mellanrum drar hen igång renoveringsprojekt. Detta har pågått ganska många år och i kombination med heltidsjobb blir det inte mycket tid till annat. Mellan raderna förstår jag att hen egentligen skulle tycka det var rätt skönt att bo i lägenhet. Jag tänker att en del av oss kanske bara kör på med det boende som vi är vana vid istället för att bo som vi vill. Få tid att laga mat, träna, slappa, spela kort med kidsen. Jag bor i en vanlig, ganska ny lägenhet. Älskar det! Inte åka till någon brädgård på lediga dagen eller göra research på värmepumpar. Hu! Men som med allt annat, älskar man det är det ju bara att köra!

Lite spännande tider nu med fler boendeformer att välja på efter en lång tid av konformitet. Fler kollektiv och så kallade ”tiny houses” tex. Googla dessa pyttehus, de är hur fina som helst!