DET HÄR MED ORO

Alla vet att det inte är bra att oroa sig. Nuförtiden kan man även känna sig en smula omodern om man går omkring och ojar sig, det är liksom inte inne. De flesta av oss tar säkert till oss det på något plan. Men i alla fall jag hade länge känslan av att vara oansvarig eller lite ytlig eller kanske obildad när jag för några år sedan började att sluta oroa mig. Är det verkligen ok att bara vända världens problem ryggen och liksom vara strålande glad? Varje dag? Jag fick inte ihop det. Men nu har jag det: att inte oroa sig är INTE samma sak som att sticka huvudet i sanden. Vi är alla bekanta med våra egna och resten av världens svårigheter. Vi gör vad vi kan för att lösa trasslet. Tiden däremellan, den ska vi absolut inte använda till oro för det enda som händer då är att vi blockerar universums kraft att lösa eländet. Det bästa vi kan göra är att agera på det som inte är bra, och sedan lämna det. Låta ny kraft och inspiration flöda genom oss. Så släpp den gnagande känslan av lättja (”hmm, kan jag verkligen vara glad nu när <valfritt problem > har hänt?) som dyker upp och var sorglös i stunden!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.