HELGENS RENS

Dessa skapelser landade hos Stadsmissionen i helgen. Två böcker, en skiva, min trotjänare till vinterjacka (jag har en annan och ville förenkla lite genom att bara ha en), en skål samt ett gosedjur. Några kilo. Tänk va, dessa ting skulle man alltså ha packat ner och kånkat iväg till nya boendet om tre veckor. Hur mycket sånt har man inte hemma egentligen? Saker som bara tynger?

VAD GÖR EN MINIMALIST AV GAMLA DAGBÖCKER?

Jag har skrivit dagbok sedan jag var sju år. När en var full lade jag den i en låda och började på en ny. För några år sedan när jag började mitt mer minimalistiska liv funderade jag på vad jag skulle göra av alla dagböcker. Jag var nog lite inne på dödstädningstänket, vad skulle hända med dagböckerna om jag dog? En sak var jag säker på och det var att jag inte ville att någon skulle läsa dem. Så först skrev jag en lapp till dagbokslådan med instruktionen att i händelse av min bortgång skulle lådan slängas. Sen gick det kanske två dagar innan jag kom på att jag ju lika gärna kunde slänga lådan själv. Jag hade läst igenom en del av dagböckerna och kände att de representerade en dåtida version av mig själv som jag lämnat bakom mig. För mig är dagboksskrivande terapeutiskt i stunden, jag har egentligen inget större behov av att läsa dem i efterhand.

Nu låter jag en dagbok ligga några månader, upp till ett år, innan jag slänger den. Det här systemet känns jättebra för mig, och kanske skulle det göra det för dig också? Det är skönt och nyttigt att skriva av sig, och det är lika skönt att alltid känna sig fri att gå vidare i livet om man så vill. Man är en ny person i varje stund och behöver inte ta med sig sitt förflutna om man inte vill. Naturligtvis oerhört mycket lättare sagt än gjort, men det är essensen i att vara ”i nuet”.

Så – trots att det kan kännas knasigt går det alldeles utmärkt att slänga dagboken i brännbart! Papperinsamlingen hade såklart varit det hållbara alternativet, men det känns lite risky, lätt att någon fiskar upp den då 🙂

VAD ÄR EGENTLIGEN MÅLET MED MINIMALISM?

Ja, det kan man fråga sig. Om det ens finns ett mål? Gör det det, eller är det som i talesättet vägen som är målet? För min del är det framförallt vägen. Istället för att lite random gå vilken väg som helst i livet, eller den väg som de flesta tar, eller den väg som mina vänner tar eller som mina föräldrar tycker verkar vara en bra väg, så försöker jag gå en väg som jag väljer själv. Den vägen innebär att jag måste kunna stå för det jag gör i livet. Inför mig själv och andra. Jag tror starkt på detta med karma (eller vad man nu föredrar att kalla det), att dina tankar och handlingar påverkar universum och att man också får ett behagligare liv om man försöker leva bra. Med det inte sagt att jag är något helgon eller alltid gör rätt. Det måste ju finnas lite utrymme att lära sig också he he! I alla fall, det här att jag går min egen väg är oftast inga problem. Jag vet att folk ibland tycker att jag är lite egensinnig. Men det struntar jag blankt i. Vägen ska gås!

Men jag har faktiskt ett mål också som jag tror att minimalismen kommer att hjälpa mig att nå. Nämligen att bli skuldfri. I skrivande stund, när jag om en månad kommer att sitta med ett REJÄLT banklån (lite ångest) är denna dröm mest en hägring. Men den hjälper mig att hålla kursen. Till exempel; jag och my man väljer att amortera rätt saftigt. Vi kommer inte att lägga pengar på hemelektronik, nya möbler eller en ny fräsig bil. Även om det känns omöjligt att amortera av ett flermiljonersbanklån så börjar vi med det. Om tio år tror vi att de flesta, om inte alla, våra barn är utflyttade och då är tanken att vi säljer vår stora lägenhet och bosätter oss betydligt enklare. Dit vi flyttar nu är en sexa och dessutom i ett ganska poppis område i stan, och det valde vi för att det inte ska vara för långt till tåget för mannen och så att mina barn kan traska själva till skolan. Vi skulle såklart ha kunnat köpa något billigare utanför stan, men då blir restiden galet lång för min man och så måste jag skjutsa barn med bil till skolan, vilket jag vet att jag skulle ogilla. Det ska ju helst vara lite smidigt att leva också. Ibland blir jag lite avis på er alla som bor ute i landet någonstans där bostäder inte är sinnessjukt dyra. Men när man är separerad och har barn varannan vecka går det liksom inte att köpa ett vackert hus i Hälsingland och flytta dit. Jag har det ändå oerhört priviligierat, men efter att under min sjukskrivning (har varit hemma i över två veckor!) ha tittat igenom SAMTLIGA avsnitt av ”Det sitter i väggarna” blir man ju helt klart sugen på ett äldre hus. Wow alltså.

För några år sedan gick min kära mormor bort och efterlämnade ett litet arv. Det spenderade jag på att betala av mitt studielån. Så osmart, tyckte många eftersom studielånen har så låg ränta. Men jag är så nöjd med det valet! Livet blev enklare! Nu har jag enbart bolån och jag kommer inte att ta lån till något annat om jag inte skulle bli tvungen av någon anledning.

Jag är ganska pepp på att bli än mer ekonomisk. Märker att det nog går onödiga slantar till lunch på stan under arbetsveckorna. Tänk om jag kunde bli 100% matlådemänska!

Så, det är vägen som gäller och så någonstans där i fjärran finns ett mål också. Den stora behållning att leva minimalistiskt är inte det ekonomiska för mig. Det är känslan av RYMD som öppnar upp sig när man slutar peppra tillvaron med tankar och göromål. Det går inte riktigt att beskriva känslan, det närmaste jag kommer är att det liknar barndomens känsla av utrymme och låååång tid. Det är lite som trolleri faktiskt, hur tidskänslan ändrar sig när man börjar skala bort det överflödiga i livet. För min del har detta tagit några år och jag är inte helt säker på hur jag kom hit, misstänker att det även här gäller att hitta sin egen väg. En sak vet jag dock, det kommer inte av sig självt. Man måste anstränga sig lite, utmana sig, sätta av tid och utrymme för det. Annars dras man med på den där trista vägen som de flesta andra går på.

Skulle älska att höra om era eventuella mål med att leva enklare. Eller väg. Om någon blir sugen på att skriva en längre text skulle det vara roligt att publicera den här på bloggen. Hör av er i sånt fall 🙂

Glad lördag!

HEJDÅ BYRÅN

Idag lade jag ut vår byrå på Blocket och det tog inte många minuter innan ett gulligt par från Strängnäs kom och köpte den.

Vi har haft underkläder och sånt i den. Praktiskt, men vårt nya sovrum är mindre och den skulle inte få plats där. Ingen vits med att ha kvar den då. Härligt ändå med en över hundra år gammal möbel! Jag märkte också att de kläder jag har haft i den fick plats gott och väl i klädkammaren. Känns bra att de nya ägarna verkade så nöjda 🙂

RENSA LEKSAKER

Jag bad mina barn att kolla om de ville passa på att rensa ut något innan flytten. Det ville dem!

Tågbanor, massor av bilar och lite barbies. Jag vill inte att de ska känna sig pressade att ge bort, men det verkar faktiskt som att de tycker att det är en bra idé. Att något annat barn, kanske med mindre pengar, kan få fina leksaker bara sådär.

Nu gäller det bara att få iväg det hela till second hand, jag är fortfarande sjuk och ligger mest i sängen.

Sen ska jag packa ner en ärvd kaffeservis som jag aldrig använder. Tänker inte berätta det för mamma eller min syster, då finns risken att de vill ha servisen. Och då är den halvt kvar hos mig. Typisk nostalgigrej denna servis, tyckte att den var såå fin när jag var liten. Är lite i valet och kvalet dock, eventuellt skulle mina barn vilja ha den. Men det är ju minst tio år bort…

BÖCKER SOM GJORT SITT

Dessa raringar kommer någon fynda på Stadsmissionen snart 🙂 De flesta är ganska nya, men fågelboken fick jag av farmor och farfar när jag var kanske tio år. Lite nostalgi över den, har nog inget annat från dem. Men, minnena har jag ändå. Och en till fågelbok i hyllan om jag en dag blir sugen. Två fågelböcker är åtminstone en för mycket i detta hushåll.

BIBELN

Flytten börjar närma sig och därmed lite mer hardcore-rens. Tycker att det är intressant när saker jag helt har förbisett dyker upp och meddelar att de kan flyga vidare. Tex den här:

Min konfirmationsbibel. Som jag aldrig läser i. Är heller inte religiös (gick ur kyrkan förra året) och dessutom har min man en bibel. Konfirmationslägret är inget jag ser tillbaka på med glädje, kände mig så udda i sällskapet av käcka ungdomar. Jag ville läsa, lyssna på musik och diskutera livet, inte spela kubb och sjunga lovsånger.

Det är som att vissa ting är immuna mot rens. Det kommer liksom inte på tal ens om man behöver dem eller älskar dem. Den här bibeln var en sån grej som jag helt automatiskt, troligen pga samhälleliga konventioner, bara har tagit med mig i flyttar.

Så nu packar jag ner denna bibel i ge bort-påsen och hoppas att någon annan blir glad för den.