BEROENDEN

En dryg vecka nu på kaffe-avgiftning. Det går väl bra, får jag säga. Men ibland blir suget enormt starkt och det är när det är riktigt, riktigt segt på jobbet. Uppförsbacken. Då slår hjärnan på och det är nästan omöjligt att inte gå och ta en kopp. Flera gånger den här veckan har jag gjort kaffe, men inte druckit det ha ha. Det känns bättre med en kopp ståendes på skrivbordet. Samma typ av situation utlöser även köpsug hos mig. Blir frestad att spana in reor fast jag inte behöver något.

När man rensar och vill leva minimalistiskt är det superviktigt att ha koll på i vilka situationer och känslostämningar som man blir sugen på att skaffa sig grejer i. När de sedan inträffar blir man inte lika överrumplad och kan hantera det bättre. Kanske kan man hitta något substitut som gör att man håller ut den där halvtimmen eller vad det är som suget är som störst. Om man har möjlighet är det också enormt bra att sitta ner och känna in det här suget, meditera på det. Allt det här ligger ju på ytan, själen är inte precis beroende av koffein. Handlar lite om att våga stå ut med känslan. Och såklart, kaffe är inte i närheten av andra saker man kan vara beroende av så jag vill verkligen inte skriva någon på näsan om saker som jag inte har en susning om.

Det finns säkert många som inte känner igen sig i det här, de som vill leva enklare och har hemmet fullproppat med stök, men som inte shoppar. Sakerna hittar dit ändå, ärvda grejer och gåvor etc. Och stök drar till sig mer stök (ni vet en liten beskedlig pappershög i köket har en tendens att växa snabbt). Här kanske det inte är så att en stark känsla utlöser en handling som gör att fler saker ackumuleras, eller vad tror ni?

Jag har i alla fall lyckats hålla mig från att köpa något. Men det får bli en dag i taget tills abstinensen klingar av, har hört att det kan ta upp till två veckor. Känner mig allmänt deppig och trött. Beroenden är klurigt, och jag skulle verkligen vilja bli av med detta. Har ingen annan last som känns destruktiv så det borde väl gå tycker jag.

En sorts slutsats av allt detta är att jag är övertygad om att det inte är förrän man utmanar och vågar se de här oönskade beteendena hos sig själv som man får ett riktigt lugn inombords. Och med ett sådant lugn kan man ju leva minimalistiskt eller vad man nu önskar. Det gäller att våga!

ATT SLUTA DRICKA KAFFE

Åh kaffe, vilken tröst du har varit i många år! Men också en lömsk vän, för egentligen har jag inte alls mått bra av dig. Nu kan det vara så att vår historia ihop är på väg att ta slut, att vi får gå skilda vägar. Jag ska berätta varför.

Jag började dricka kaffe så smått i gymnasiet. Vi satt på kaféer och pluggade naturvetenskap och drack kaffe med grädde och socker i. Kände oss mondäna och vuxna. Kaffeintaget var väldigt sporadiskt, absolut inte varje dag. Så fortsatte det i ganska många år. Jag tror att jag började dricka kaffe dagligen när jag en sommar flyttade in till min dåvarande partners studentkorridor. Gjorde presskaffe på morgonen. Men inget egentligt beroende då heller. Kaffet blev inte snuttefilt förrän jag var föräldraledig första gången. Ändlösa, ensamma dagar med ett mycket uppmärksamhetskrävande barn, vacklande självkänsla och halvtaskigt förhållande. Kaffet blev en tröst, en mysig ritual. Det här är nio år sedan. Så i nio år, med undantag för en detoxmånad för tre år sedan, har jag druckit minst en kopp varje dag. Jag har velat sluta många gånger, men när omgivningen är hård och tempot högt har jag inte kunnat.

Så varför ska jag sluta nu då? Jo, jag kan inte fortsätta ignorera min kropps mycket tydliga budskap. Så fort jag dricker kaffe blir magen både väldigt uppsvälld och det blir en oerhörd fart på den. Känns inte hälsosamt att ha den typen av magfunktion varje dag, måste vara en oerhörd stress för mina stackars organ och tarmar. Förutom magproblemen blir jag trööööööööött av kaffe. Slut liksom. Dränerad. Och ganska ofta känner jag mig lite allmänt uschlig och ofräsch av det. Minst hälften av kopparna smakar inte ens gott. Ja ni hör ju, frågan är ju varför jag inte slutat tidigare?

Sen är det reikin, det är mycket lättare och skönare att ge reiki utan koffein i kroppen. I höst ska jag utbilda mig till reiki master och jag tror att det blir så starkt att det inte finns utrymme för kaffe samtidigt. Så lite självbevarelsedrift också 🙂

Så hur gör man då? Jag har vanan troget googlat runt och läst om olika sätt att sluta. De flesta rekommenderar en stegvis minskning av intaget. Först tänkte jag bara sluta tvärt, men igår kände jag mig så oerhört ledsen och deprimerad att jag tog en halv kopp på eftermiddagen. Deppet är jobbigt och det går ut över familjen. Så nu gör jag så att jag låter dagen gå och känner efter om avvänjningsbesvär uppstår och om det är väldigt starkt tar jag en liten, liten klunk. Jag började i onsdags och har kanske druckit 1,5 koppar sedan dess (mot ca 2 st/dag innan).

Goda effekter so far:

  1. Magen är lugn och känns normal! Heja magen!
  2. Jag är gladare för att det känns rätt att respektera kroppen

Det här är ju också något som jag räknar in i minimalismen. Att göra det enklare för sig. Det är inte alltid enkelt att göra det enklare dock… Men att slippa förlita sig på prylar eller en dryck för att känna sig trygg är väldigt frigörande. En sak mindre att tänka på. Men med det sagt är det ändå supersvårt, känns på något sätt bedrövligt att inte kunna njuta av en köpp typ någonsin mer. Vilket annat livsmedel som helst skulle jag sluta pronto med om kroppen reagerade lika starkt som den gör på kaffe. Men ni vet, det är ju så mysigt med kaffe… doften, smaken, att dela den med en vän eller sin älskade… Om någon där ute har erfarenhet av detta – kommentera gärna!

UPPDATERING – PANTBANKSLÅNET

Som jag skrev om för några dagar sedan testade jag att sälja (tekniskt sett belåna) några gamla smycken hos Pantbanken.se. Jag gick alltså inte till en fysisk pantbank utan beställde hem en värdepåse som man sedan kan skicka iväg det man vill belåna i. Nu har jag testat detta och måste säga att det var oerhört smidigt, det är ju inte alltid en är pepp på att besöka olika affärer och institutioner. Och också, man kanske bor långt ifrån en pantbank.

De värderade mina smycken på typ en dag, jag fick ett sms om beloppet som jag kunde välja att svara ja eller nej på. Jag svarade ja, och så betalade de ut pengarna till mitt konto. Så nu är jag några slantar rikare än när smyckena låg oanvända i en låda.

Jag har ännu inte drabbats av någon större nostalgichock eller skuldkänsla för att jag avyttrade gåvosmycken. Det känns övervägande bra. En lätt känsla, den som alltid infinner sig i någon mån när en rensar. Jag hoppas nu att dessa smycken får en strålande framtid på någons kropp, vara ute och skina.

Värt att prova, slår vad om att många av er har oanvända smycken och klockor i lådorna! Det här är förresten ingen annons för pantbanken, de är helt ovetandes om att jag skriver om detta. Jag tyckte det var en bra tjänst helt enkelt 🙂

DIVINE FEMININE & MASCULINE

Det här fotade jag ur en bok av Rebecca Campbell. Liksom essensen av det kvinnliga/manliga (som vi alla har en skön blandning av i olika proportioner) utan politik etc inblandat. Lätt att känna igen sig både i det balanserade och det obalanserade. Vår värld har haft mycket av det obalanserat maskulina de senaste tusen åren eller så, men kanske börjar vi läka det nu? Vad känner ni?

RENSA BLAND DINA SMYCKEN

Det här med smycken är ett känsligt kapitel. Då menar jag inte smycken från HM, sådana kanske inte är så känslomässigt laddade. Jag menar de där ”finsmyckena”, kanske ett ärvt armband eller ring i guld eller silver. Något med pärlor. De här rackarna slinker ofta undan i rens, det är sånt där man inte tänker på att man kan och får rensa. Men det får man ju. Det finns inga materiella saker som du av moraliska skäl måste ha kvar. Ni ska få ett exempel. När jag var typ elva år dog min farfar. Farmor tog då deras vigselringar och gick med mig och min syster till en guldsmed och bad dem göra två nya ringar, en var till oss. Så blev det. Den här ringen passar inte riktigt på mig (inga ringar gör det, mina fingrar är smala där ringen ska sitta och breda över lederna) och den är tyvärr inte fin heller. Riktig 90-talsdesign. Varje gång jag öppnar mitt smyckeskrin ligger den där, oanvänd.  Bredvid sig har den ett pärlhalsband från Kina som jag aldrig heller använder. Pga inte min stil. Och det har jag fått av min pappa. Jag är ganska onostalgisk av mig, men de här två smyckena har envist hängt sig kvar. Men nu har även min farmor traskat över till andra sidan och jag tror knappast att hon bryr sig om jag har kvar hennes gamla ring eller ej. Sen kommer en tanke om att det kan vara bra att ha guld hemma om banksystemet brakar ihop. Sen blir jag trött på mig själv och började googla på hur man bäst säljer smycken. Och där är jag nu. Jag tänker testa Pantbankens onlineförsäljning, det verkar pålitligt och smidigt! Om jag är riktigt modig kanske en omöjlig ring jag ärvde av min mormor åker med också… Såhär ser smyckena i fråga ut:

smycken på en handSom alltid när man rensar bland känslomässigt mer utmanande saker (inte av något tvång, utan för att man faktiskt vill fast det känns lite läskigt) är det bra att känna in vad som händer efteråt. Hur länge fanns den läskiga känslan kvar? Hur stark kändes den? Kom det några oväntade effekter av renset?

Jag tror att de här smyckena skulle bli glada av att bli använda. Det kommer de inte bli av mig, så därför låter jag dem segla vidare i världen. De är ju bara ”mina” just nu, när jag inte finns kvar kommer de ändå att byta hem. Jag behöver inte krampaktigt hålla kvar vid dem bara för att konventionen säger så.

Hur känner ni inför sådana här saker med en historia, vad tycker ni är svårast?

Kram

DEN OMODERNA MINIMALISTEN

Såhär är det; om en vill leva enkelt i bemärkelsen att inte ha tusen saker som väntar på att bli gjorda, då måste en sålla HÅRT. Det går inte ihop sig annars. Det här är ett högst frivilligt val och om man gillar belöningen som väntar (mängder av tid som flödar in och en känsla av lätthet och allmänt välbehag) då är det helt klart värt att vara lite omodern. Man måste nämligen prioritera. Bestämma sig för vad man lägger sin energi på. Är det att ha nya, snygga sandaler i sommar som får sno åt sig typ tio timmar i inköpstid + kanske en hel arbetsdags inkomst? Är det att uppgradera grillen? Prova på en ny sport som verkar rolig? Jag säger inte att allt detta är inte är roligt. Klart det är kul att prova padel om man aldrig har gjort det! Och kanske blir man lite uppåt av nya skor, ett tag i alla fall. Men det finns ett fantastiskt värde i att hålla sig till några grejer och strunta i resten. Och när man håller sig till några få grejer, då kommer man garanterat att vara omodern i perioder. Ens kläder kommer inte att väcka beundran och inte ens hobby heller. Däremot kan det väcka beundran när folk runt omkring dig ser att du inte är stressad och känner din sköna utstrålning. De kommer att undra hur du får ihop det. Hemligheten är ju att sålla, att välja bort att lägga till ytterligare något i ditt liv. Supersvårt ibland, men helt klart lättare ju mer man gör det. Och så mycket man får tillbaka!

I år kommer jag att ha samma sandaler som de senaste fem somrarna. De är inte råfräscha längre. Mina shorts är inte sådär snyggt höga i midjan som årets. Vi har ingen frän grill trots att vi har uteplats och jag hänger inte alls med i populärkulturen längre (visste ALLT förut!). Helt klart lite omodern.