RENSA BLAND DINA SMYCKEN

Det här med smycken är ett känsligt kapitel. Då menar jag inte smycken från HM, sådana kanske inte är så känslomässigt laddade. Jag menar de där ”finsmyckena”, kanske ett ärvt armband eller ring i guld eller silver. Något med pärlor. De här rackarna slinker ofta undan i rens, det är sånt där man inte tänker på att man kan och får rensa. Men det får man ju. Det finns inga materiella saker som du av moraliska skäl måste ha kvar. Ni ska få ett exempel. När jag var typ elva år dog min farfar. Farmor tog då deras vigselringar och gick med mig och min syster till en guldsmed och bad dem göra två nya ringar, en var till oss. Så blev det. Den här ringen passar inte riktigt på mig (inga ringar gör det, mina fingrar är smala där ringen ska sitta och breda över lederna) och den är tyvärr inte fin heller. Riktig 90-talsdesign. Varje gång jag öppnar mitt smyckeskrin ligger den där, oanvänd.  Bredvid sig har den ett pärlhalsband från Kina som jag aldrig heller använder. Pga inte min stil. Och det har jag fått av min pappa. Jag är ganska onostalgisk av mig, men de här två smyckena har envist hängt sig kvar. Men nu har även min farmor traskat över till andra sidan och jag tror knappast att hon bryr sig om jag har kvar hennes gamla ring eller ej. Sen kommer en tanke om att det kan vara bra att ha guld hemma om banksystemet brakar ihop. Sen blir jag trött på mig själv och började googla på hur man bäst säljer smycken. Och där är jag nu. Jag tänker testa Pantbankens onlineförsäljning, det verkar pålitligt och smidigt! Om jag är riktigt modig kanske en omöjlig ring jag ärvde av min mormor åker med också… Såhär ser smyckena i fråga ut:

smycken på en handSom alltid när man rensar bland känslomässigt mer utmanande saker (inte av något tvång, utan för att man faktiskt vill fast det känns lite läskigt) är det bra att känna in vad som händer efteråt. Hur länge fanns den läskiga känslan kvar? Hur stark kändes den? Kom det några oväntade effekter av renset?

Jag tror att de här smyckena skulle bli glada av att bli använda. Det kommer de inte bli av mig, så därför låter jag dem segla vidare i världen. De är ju bara ”mina” just nu, när jag inte finns kvar kommer de ändå att byta hem. Jag behöver inte krampaktigt hålla kvar vid dem bara för att konventionen säger så.

Hur känner ni inför sådana här saker med en historia, vad tycker ni är svårast?

Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.