BEROENDEN

En dryg vecka nu på kaffe-avgiftning. Det går väl bra, får jag säga. Men ibland blir suget enormt starkt och det är när det är riktigt, riktigt segt på jobbet. Uppförsbacken. Då slår hjärnan på och det är nästan omöjligt att inte gå och ta en kopp. Flera gånger den här veckan har jag gjort kaffe, men inte druckit det ha ha. Det känns bättre med en kopp ståendes på skrivbordet. Samma typ av situation utlöser även köpsug hos mig. Blir frestad att spana in reor fast jag inte behöver något.

När man rensar och vill leva minimalistiskt är det superviktigt att ha koll på i vilka situationer och känslostämningar som man blir sugen på att skaffa sig grejer i. När de sedan inträffar blir man inte lika överrumplad och kan hantera det bättre. Kanske kan man hitta något substitut som gör att man håller ut den där halvtimmen eller vad det är som suget är som störst. Om man har möjlighet är det också enormt bra att sitta ner och känna in det här suget, meditera på det. Allt det här ligger ju på ytan, själen är inte precis beroende av koffein. Handlar lite om att våga stå ut med känslan. Och såklart, kaffe är inte i närheten av andra saker man kan vara beroende av så jag vill verkligen inte skriva någon på näsan om saker som jag inte har en susning om.

Det finns säkert många som inte känner igen sig i det här, de som vill leva enklare och har hemmet fullproppat med stök, men som inte shoppar. Sakerna hittar dit ändå, ärvda grejer och gåvor etc. Och stök drar till sig mer stök (ni vet en liten beskedlig pappershög i köket har en tendens att växa snabbt). Här kanske det inte är så att en stark känsla utlöser en handling som gör att fler saker ackumuleras, eller vad tror ni?

Jag har i alla fall lyckats hålla mig från att köpa något. Men det får bli en dag i taget tills abstinensen klingar av, har hört att det kan ta upp till två veckor. Känner mig allmänt deppig och trött. Beroenden är klurigt, och jag skulle verkligen vilja bli av med detta. Har ingen annan last som känns destruktiv så det borde väl gå tycker jag.

En sorts slutsats av allt detta är att jag är övertygad om att det inte är förrän man utmanar och vågar se de här oönskade beteendena hos sig själv som man får ett riktigt lugn inombords. Och med ett sådant lugn kan man ju leva minimalistiskt eller vad man nu önskar. Det gäller att våga!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.