HUR MYCKET BEHÖVS – #1 SÄNGKLÄDER

Högt och lågt här, idag är det jordnära och praktiskt. Jo, man kanske kan undra hur mycket man egentligen behöver av olika saker, till exempel sängkläder.

Svaret: två uppsättningar

Förklaring: en uppsättning i själva sängen och en i tvättmaskinen/linneskåpet

Så se efter vilka två du tycker absolut bäst om, nevermind om ett av dem visar sig vara det med nalle puh på. Gå på magkänslan. Resten av dina udda lakan och snajsiga påslakan kan du skänka till välgörenhet. Så. När ett av dina två favvoset börjar ge med sig kan du införskaffa ett nytt set, men till dess (kanske flera sköna år!) kan du softa och inte ägna sängkläder en tanke.

Resultatet av denna övning är ett mycket magert linneförråd. Det vill säga, det kommer aldrig att vara stökigt där mer. Skönt!

ps. Om du har nattgäster nu och då kan du använda ditt set som inte ligger i sängen till dem. Eller så sparar du ett set till, men det är inte lika hardcore 🙂

FRIHET OCH KREATIVITET

Att rensa sina saker kan ha effekten att du inser att det materiella inte är särskilt viktigt. Du kanske inte medvetet har tänkt att dina kläder eller teknikprylar är viktiga, men på ett undermedvetet plan är det inte omöjligt att de har tillskrivits för stor vikt i ditt liv. Att det skulle vara lite obehagligt att vara utan dem. Renset har en förmåga att bryta den här förtrollningen och med det följer en frihet. Det är som att lyfta blicken och se landskapet, istället för att gå med näsan i marken. Eller som en god vän berättade, att han (bildligen) hade gått omkring i en tät granskog och känt sig vilsen, men så tog han tag i saken och klättrade upp i en grantopp. Då kunde han plötsligt se vart han ville i livet. Lite så är det, det som skymmer sikten är allt som inte är viktigt. Jag tror att alla vi människor har möjligheten att göra fantastiska saker här på jorden och jag är sjukt tacksam för alla modiga typer som genom årtusendena har gått sin egen väg och levt kreativa liv. Till exempel Selma Lagerlöf som tvärs emot konventioner och hennes pappas vilja utbildade sig och sedan satsade järnet på att skriva, för hon visste att hon var en författare. Och ut kommer bland annat en sådan fantastisk bok som Kejsaren av Portugallien, en av de finaste böckerna om kärlek som har sett dagens ljus. Alla är vi inte Lagerlöfar, men alla har något fint som vill ut i världen och det är ju snöpligt om det inte blir av för att vi distraherar oss med en jakt efter materiella ting.

ALL THINGS MUST PASS

Så heter en fin låt av George Harrison, men vissheten om alltings förgänglighet har vi människor haft länge. Alla vet om det, men det är inte så ofta vi kanske stannar upp och verkligen tänker på det. Det går fint att tänka på det utan att hamna i depp. Poängen med att allt kommer att förändras/försvinna/förvandlas är inte att det inte spelar någon roll vad du gör för alla kommer ändå att dö, utan poängen är att inte fästa sig och bygga sin identitet kring just sådant som förgås. Exempelvis hur du ser ut eller var du bor. Det som händer om man kör på det spåret är att du alltid har sällskap av en rädsla, för innerst inne vet du ju att du kommer att åldras (ditt snygga hår kanske ramlar av?) och att ditt hus kommer att bebos av någon annan om det ens står kvar om hundra år. Ditt ego kan då få lite spatt och vilja klänga fast vid de här yttre tingen extra mycket, vilket göder den där rädslan ännu mer. Och så går vi genom livet med liksom ett motstånd, klackarna i marken. Om vi istället har vår identitet på ett djupare plan, ett själsligt plan, får vi en helt annan upplevelse av detta jordeliv. För själen är typ det enda som inte är förgängligt, så himla sweet. Det här skiftet är inte världens lättaste och inte gjort i en handvändning, men det är så värt. Du är liksom du oavsett hur du ser ut, var du bor och hur många böcker du har i din bokhylla och att börja känna inombords att detta tamigsjutton stämmer är en fantastisk upplevelse. Nu kanske du tänker att du inte hör till en av dem som identifierar dig med det yttre. Så kan det vara och då vill jag naturligtvis gratulera! Men de flesta av oss har inte riktigt levlat till den nivån än. Det är nämligen lättare att bara rusa på i sitt liv, med den där lilla rädslan hack i häl. Och medan man rusar kan man låtsas att allt är fine. När jag rensade ut nästan alla mina böcker hemma fick jag en liten identitetskris. Jag har alltid läst mycket och tyckte nog att det var lite härligt när gäster ögnade igenom mitt lilla bibliotek, det var ju uppenbart att jag hade god litterär smak liksom. Utan böcker i hyllor syntes ju det inte alls! Vilket innebar att gäster som kom till mig inte kunde veta vilken beläst människa jag är. Märk väl att jag absolut inte hade ställt böckerna i hyllorna för att imponera, tänkte aldrig den tanken. Men när böckerna var borta och en person påpekade att “du har ju inga böcker” och jag kände ett vagt obehag i bröstet, då insåg jag vad böckerna hade betytt. Skivorna gick samma goda öde till mötes. Jag har varken saknat böckerna eller skivorna en endaste sekund.

INTE BARA FYSISKT

Att leva med färre saker omkring sig innebär att leva med färre distraktioner, färre oviktiga saker som stjäl din tid. Men egentligen handlar det lika mycket, om inte mer, om din insida. De flesta av oss nu levande människor i den utvecklade (dåligt ord, men ni förstår) delen av världen blir bombarderade av budskap och intryck varje dag. Oerhörda mängder reklam, prat, färger, dofter, sociala flöden. Och på toppen av det kanske en malande ström av tankar i huvudet som känns omöjlig att stänga av. Jag brukade ha rätt så långa dialoger spelandes i huvudet, till exempel om jag tyckte att någon hade betett sig illa kunde jag gå och tänka ut vad jag egentligen skulle ha sagt, vad hen hade svarat då osv. Jag levde helt enkelt i det förgångna (dialoger som redan hade ägt rum) eller i framtiden (tankar på olika situationer som inte hade inträffat än). Det här är ju också helt ominimalistiskt och skapar ett stök på insidan som ärligt talat inte är särskilt nyttigt eller roligt. Om du läser det här kanske du precis som jag söker ett enklare och skönare liv, och då är det ingen dum idé att se över sina tankemönster såväl som vad vi stoppar i oss mentalt. Vi kan ju välja själva vad vi vill få in i våra liv. Om vi tycker att tiden är knapp är det desto större vits att göra det.

Några praktiska sätt att göra detta på:

Du kan klippa itu dina klubbkort till olika affärer, efter ett tag slipper du få ”tidningar” (som egentligen är annonser) hem i brevlådan som du ändå inte älskar att läsa. Det var ganska härligt när Ica buffé slutade komma hem till mig. Inget ont om den tidningen, men det enda jag gjorde med den var att ta av plastomslaget och lägga den i pappersåtervinningen. Och gruffa lite över det hela under tiden.

Stäng ner dina sociala medie-konton. Eller om det känns för drastiskt, ta en paus på tre månader och känn efter vad som händer. Inte omöjligt att det känns befriande. Jag har varit utan sociala medier i snart två år och på det stora hela känns det som en enorm lättnad. Jag är inte med, jag behöver inte tänka på det.

Börja meditera så smått. Detta kan inte nog understrykas, det är nästan det viktigaste du kan göra för dig själv. Vi pratar hela tiden och riktar oss utåt, ibland måste vi lyssna också. För att höra oss själva där inne. Det finns hur mycket trevliga meditationer som helst på nätet om du vill bli guidad, annars duger det fint att sitta på golvet eller en stol, blunda och bara fokusera på din andning. Eller på hur det känns i dina händer. Inget annat i fem-tio minuter. Tankar kommer att komma och stöka, men det gör inget. En del tror att de är dåliga på att meditera, men man kan inte vara dålig på det, bara lite ovan. Även de mest skillade tibetanska munkarna har haft tankestormsproblemet i början.

Kram

JAG BRUKADE ROAMA AFFÄRER

När jag började skala ner på saker och bestämde mig för att verkligen begränsa hur mycket nytt jag köpte, funderade jag samtidigt på varför jag egentligen handlade över huvud taget. Det är här lite personlig utveckling kommer in i bilden 🙂 När jag växte upp bodde vi inte i centrum av staden och på den tiden (80- och 90-tal) var affärer stängda på söndagar och det var inte särskilt vanligt att föräldrarna shoppade. Så långt allt väl. Sen gick jag ut gymnasiet och fick en liten existentiell kris. Till dess hade tillvaron varit uppstyrd, jag gick i skolan och gjorde det jag skulle, saker som andra hade bestämt. Så plötsligt skulle jag bestämma över mitt liv helt själv. Jag visste inte riktigt vem jag var eller ville vara och det kändes som att mina vänner drog iväg åt alla håll. Dålig självkänsla gjorde att jag inte underhöll vänskaperna för jag tänkte att de nog inte var intresserade ändå. Där någonstans uppstod ett mönster av att gå i klädaffärer. Jag drog till Paris en termin och hade inte jättemycket pengar, men ändå nog för att mellan fransklektionerna dra runt i timmar på stan på jakt efter något. Nu förstår jag att jag var på jakt efter att känna mig omtyckt. Det här beteendet fortsatte sedan under min studietid och ett par år in i arbetslivet. Jag var inte “värre” än de flesta andra, men det är egentligen oviktigt. Men min osäkerhet om jag dög och om andra kunde tycka om mig för den jag var gjorde att jag identifierade mig starkt med det yttre, vad jag hade på mig blev superviktigt. Utan rätt kläder kändes det som att jag inte hade någon personlighet. Minns att jag kunde gå omkring och leta efter något att köpa, missnöjd när jag inte hittade något.

Det var en liten aha-upplevelse när jag insåg detta, att jag inte enbart hade spenderat pengar på kläder för att jag tycker om fina plagg. Utan att det handlade om mig själv och hur jag såg på mig. Jag tror att det är ganska vanligt att vi distraherar oss med göromål och tankar för att slippa ta itu med det som skaver på riktigt.

FÖRVARINGSFÄLLAN

Lösningen på stöket är inte smartare förvaring, jag lovar. Den så kallade lösningen kommer inte att hålla dina saker i fin ordning, sådär som det ser ut i katalogen. Det är ett försäljningstrick som ska få oss att köpa ännu mer saker att stoppa i förvaringen. Dessutom är förvaringen i sig något som stökar ner ditt hem. Så lägg inte dina pengar på lådor, hyllor, smarta plastlådor med fiffiga lock, böcker om smart förvaring och allt vad det nu är. Gör dig av med sakerna istället! Som The Minimalists (en klok och härlig amerikansk blogg/rörelse) påpekade: Organizing is well-planned hoarding.

FAMILJEN

Någon sa att minimalism är bara något för unga singlar med pengar. Kan verkligen förstå den tanken, det är ju så lätt att forma sitt liv när man lever ensam och dessutom kan införskaffa det mesta man vill ha. Men många lever ju under andra förhållanden, vi har partners, barn och/eller knaper ekonomi. Det är kanske inte läge att rensa ut vår älskades garderob eller spendera sparpengar på ekologiska bambusockor. Men det gör inget! Vi kan förenkla våra liv ändå! Det gäller bara att släppa tankar på att omvända sin familj, låt dem välja sin väg. Du kommer ändå bli så glad av att ta kontrollen över dina saker. Det är stor risk att de sköna vibbar du sedan sprider omkring dig smittar av sig på övriga familjemedlemmar, och kanske att de hakar på dig i ditt rens. Min familj är inte minimalister. Vi är två stora och fyra små, två var från tidigare håll. Mina små är nog som de flesta andra barn, de tycker om leksaker och kommer hem med teckningar, pinnar och diverse pyssel från skola och förskola. Tyvärr finns det inget magiskt knep som håller ordning i barnrummet. Men jag tror på långsiktighet. Försöker vara en förebild för dem, de kommer inte ha minnen av barndomen från att hänga i shoppingcenter och de ser inte mig komma hem med påsar från H&M. I smyg rensar jag ut leksaker de inte använder och lägger i en påse i källaren. När det har gått ett halvår eller så lämnar jag påsen till second hand. Det här är dock en metod som nog inte fungerar med större barn, och en del små barn har järnkoll på sina prylar så man får prova sig fram. Jag har också frågat min yngste om han har några saker som han vill ge bort till ett annat barn, och ofta har han glatt tagit fram grejer då. Det kan ju hända att barnen är smygminimalister utan att man vet om det!

VARFÖR?

Men varför göra sig allt besvär med att rensa bland sina saker? Folk börjar från olika håll och av olika anledningar. Ekonomi är en, att man vill köpa mindre. Utrymme hemma en annan, man kanske är trött på det ständiga stöket. Miljön är en nog så viktig faktor, vi alla vet ju att konsumtionsmönstret som många av oss i väst har inte är något som vårt fina jordklok tål i längden. Att längta efter mer tid i livet är också något som kan vara ett startskott till ett minimalistiskt liv. Vi lägger massor av tid på våra saker! Först ska vi välja vad vi ska köpa, sedan köpa det, sedan kanske byta eller lämna tillbaka det, förvara det, lämna in på reparation, lyfta på det när vi dammar hemma, åka och köpa någon låda att förvara det i och så till slut sälja det på Blocket, loppis eller åka till återvinningen med det. Puh! Det kan såklart också handla om att inte vilja stödja dåliga arbetsförhållanden för våra medmänniskor i fattigare områden, och när vi väljer bort billiga varor och får betala fyrdubbelt för en tröja är vi mer noggranna med vad vi köper. Många, däribland jag, började rent instinktivt mitt i en livskris. När inget är som det brukar runt omkring en kan det mitt i allt uppstå en otroligt stark drivkraft att förändra saker. Det är som att själen talar extra högt till en då, och sårbarheten gör det lättare att lyssna. I kriser uppstår det som ett hål i vår livsväv, de trådar som brukade vara där har gått av och väven hänger inte ihop längre. Det där hålet är smärtsamt och svårt, men det är också en direktpassage för ljus att lysa in i våra liv. Det där ljuset är värsta lyxet, det gör livet nytt, färgerna starkare och du känner dig superlevande. Det coola är ju att vi jämt har tillgång till den kanalen, inte bara när vi krisar. Och det här med att göra sig av med saker är liksom som ett knep för att få mer av ljuset, eller energin/gud/universum vad du nu vill kalla det. Fint är det i alla fall!

VAD SKA MAN GÖRA SIG AV MED?

När jag började rensa hade jag två kriterier för de saker som skulle få stanna:

  1. Att jag använder saken med en rimlig frekvens. Denna frekvens varierar beroende på sak, julgransfoten använder jag en gång per år men den är ändå praktisk. Om jag däremot inte använt en tröja mer än en gång på ett år är det en stark kandidat att flytta ut och iväg till någon annan som uppskattar den mer.

  2. Att jag tycker om saken. Den ska inte väcka någon form av obehag, hur litet obehaget än må vara. Men det här är supersvårt! Vissa saker är helt uppenbara, man vet med en gång om man tycker om den eller ej, men andra är vaga och omöjliga att sätta fingret på. Särskilt saker som har kostat lite, de vill man gärna övertyga sig om att man tycker om. Den svaga lilla vissheten brukar dock alltid ha rätt har jag märkt, om jag inte tydligt känner att jag tycker om en sak tyder det på motsatsen.

Jag antar att rensning går olika snabbt för olika människor. För mig gick det snabbt och galant i början och jag gjorde mig av med otaliga kilon saker. Nuförtiden fortsätter jag, men i långsam takt. Jag kan fortfarande tveka inför att göra mig av med vissa saker, jag fastnar i tanken att det kan vara bra att ha. Ett exempel på detta är ett tvåmannatält jag har i källaren som jag har använt noll gånger under de tio år jag har haft det. Till saken hör att vi i detta hushåll även har ett fyrmannatält som såvitt jag förstår har använts en gång. Varför behåller jag tältet? Det handlar om någon sorts rädsla, att inte ha det man behöver. Och egentligen är det den rädslan du jobbar med när du rensar, inte sakerna i sig. I takt med att du allt mindre identifierar dig med yttre ting och aspekter får du en djupare och mer kärleksfull relation till dig själv, och det är då det magiska börjar hända i ditt liv.