HAR DU GJORT NÅGE KUL I HELGEN DÅ?

Det är en fråga som inte är helt ovanlig på måndagar. På fredagar är det mer ”ska du göra någe kul i helgen då?”. I vår kultur är det fint och bra att göra saker hela tiden. Och gärna redovisa dem för andra sedan. Det här har vi hållt på med åtminstone sedan kyrkan mer strukturerat och fokuserat började ta makten över folket. Sedan dess har kyrkan tappat sin maktposition, i alla fall i Sverige, och andra krafter träder in istället. Nu är det ju framförallt kapitalistiska marknadskrafter som vill att vi ska göra saker hela tiden. Avstickare: läs gärna Pikettys bok ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet” där det framkommer med statistiskt säkrad tydlighet att sättet att vara rik på är genom att ärva pengar. Att få kapital genom lönearbete är nästan omöjligt. Det här vet de med pengar/kapital men det är såklart inget de går ut med så gärna. Poängen med att folk gör saker hela tiden är dels att de då inte har varken tid eller ork att göra uppror eller ifrågasätta makten, och dels (särskilt nuförtiden då) att vi spenderar mer pengar om vi gör saker.

Tittar man t.ex. på Indien är det en helt annan femma. Där värderas att göra ingenting. Nåväl, kanske inte 100% rakt igenom, marknadskrafter finns där också, men man har likväl en tradition av att bara vara.

Att göra ”ingenting” kan vara svårt att prata om på fikarasten. Det skulle kunna låta såhär ”jo jag tog hand om min kropp i några timmar. Badade, smörjde, stretchade lite. Och sen tittade jag ut genom fönstret ett tag. Gick på toa. Åt. Älskade någon timme och sen degade vi i sängen. Och åt igen. Du då, har du haft en bra helg?”. Ändå är det ju typ sånt här många av oss skulle må riktigt bra av. Inte en massa idrottscuper, loppisar, handla det och det, mingel med halvt bekanta etc. I alla fall inte hela jäkla tiden.

Man kan tänka på det. Att det är ok att göra ingenting. Försöka vila i det och se hur det känns. En liten utmaning för de flesta av oss.

ATT VARA I ”THE VOID”

Void betyder ”tomrum”. Inom andlighet pratar man ibland om att vara i just det där tomrummet. Det är ett tillstånd av förändring som drabbar alla människor, oftast när vi behöver göra lite större förändringar i livet som gör att våra gamla vanor och mönster inte funkar längre. Det här kan vara ganska prövande, för det kan kännas som att allt man är van vid försvinner och man är lite som på ett gungfly. Men att vara i the void (det låter bättre på engelska, mindre ödesmättat än ”tomrummet”) är positivt! Det betyder att du är på väg till ett lite högre plan, en högre vibration! Så heja heja om du är där just nu! Det brukar inte vara så värst länge, allt från timmar till månader. Men inte flera år. Tricket här är att inte stressa igenom tillståndet bara för att få fast mark under fötterna igen. För det är just i tomrummet som de nya, oväntat härliga lösningarna dyker upp om du vågar hålla dig öppen.

Till exempel: du kanske blir av med jobbet oväntat. Du får a-kassa etc så ekonomiskt är det ingen tokpanik. Typiskt the void-situation. Vad ska du göra nu? Istället för att se denna tid som något hemskt, ett nederlag, kan man försöka se det som ett riktigt guldläge att byta till något som passar en bättre. Du kanske inte älskade ditt jobb, det kanske gjorde dig och din kropp trötta. Så kanske du får ett erbjudande om ett nytt jobb. Du känner att du inte riktigt är sugen men att du kanske borde ta det ändå eftersom man ju ska ha ett jobb (systemfel här, men det kan vi ta någon annan gång 🙂 ) Och är det verkligen ok att tänka att något härligt kan dyka upp? Ja! Det är helt ok! Universum vill inget hellre än att precis alla ska leva superhärliga liv och hjälper till så mycket det bara går. Det är vi själva som sätter krokben, vi tar det där trökjobbet fast vi inte känner för det. Men i the void skapas möjligheterna och genom att våga vara där, hur läskigt det än känns, så bjuder vi in något bättre.

Jag har spenderat de senaste två månaderna i detta tomrum. Först blev jag toksjuk i influensa följt av bihåleinflammation och var sängliggande i två veckor. Då kunde jag inte vara den mamma, partner eller kollega jag är van vid. Inte ta hand om någon utom mig själv. Konstigt och oskönt! Sen var det dags för flytt. Beteendemönster och vanor knutna till bostaden puts väck. Och nu, nästa vecka byter jag jobb. Eh. Intensivt. I början och då och då under denna period har jag varit lite motsträvig, för fasiken vad jobbigt det är när det mesta runt omkring en förändras typ samtidigt. Men jag vet också att dessa förändringar är helt rätt, det tar mig till en bättre plats där jag mår bättre och får mer energi. När jag tänker på mitt nya jobb får jag liksom ett pirr av glädje i bröstkorgen! Och nya lägan – älskarn! Det är lite som att byta skidspår till ett som går snabbare och är skönare. Under själva bytet kanske man måste knaggla sig över skare och kottar och allt möjligt, men när man väl är i det nya spåret är det ju väldigt sweet.

Så när ni hamnar i det här tillståndet av förändring, lägg märke till det och stay cool för det är bästa tillfället för att levla upp i livet.

peace out

LIVET OCH DÖDEN

I höstas kom en ung kvinna till mig på reiki. Hon var glad, pigg och frisk och vi pratade lite. Tre månader senare avled hon i sviterna efter en kort sjukdom. Så otroligt hemskt. Med en liten familj som nu saknar henne bortom alla ord. Tänker ganska mycket på henne och det ofattbara i att någon som finns här helt plötsligt inte gör det. Det här med döden alltså, det går ju bara inte att förstå. Men även om det inte går att fatta kan man i alla fall förstå en sak; att döden inte är motsatsen till livet. För livet tar aldrig slut, det pågår och pågår och pågår. Om än i olika form. Motsatsen till döden, dvs att vi lämnar kroppen och jordelivet, är födseln. Har ni tänkt så förut? Det är en fin tanke och jag tror att det är precis så. Födseln är porten in i det som vi menar med ”livet”. Jag föddes och blev den här Ellen som gör lite grejer under ett antal år på jorden. Sen går jag ut genom porten igen, dör, lämnar Ellen-personan och fortsätter att vara en del i alltet. Ett sådant tankesätt tar inte bort smärtan och sorgen när någon vi älskar lämnar oss. Verkligen inte. Det är bara ett annat perspektiv. Och kanske en pytteliten smula till tröst att vi kanske möter alla vi älskar igen, när vi har gjort klart det vi skulle och stänger porten bakom oss.

VAD ÄR EGENTLIGEN MÅLET MED MINIMALISM?

Ja, det kan man fråga sig. Om det ens finns ett mål? Gör det det, eller är det som i talesättet vägen som är målet? För min del är det framförallt vägen. Istället för att lite random gå vilken väg som helst i livet, eller den väg som de flesta tar, eller den väg som mina vänner tar eller som mina föräldrar tycker verkar vara en bra väg, så försöker jag gå en väg som jag väljer själv. Den vägen innebär att jag måste kunna stå för det jag gör i livet. Inför mig själv och andra. Jag tror starkt på detta med karma (eller vad man nu föredrar att kalla det), att dina tankar och handlingar påverkar universum och att man också får ett behagligare liv om man försöker leva bra. Med det inte sagt att jag är något helgon eller alltid gör rätt. Det måste ju finnas lite utrymme att lära sig också he he! I alla fall, det här att jag går min egen väg är oftast inga problem. Jag vet att folk ibland tycker att jag är lite egensinnig. Men det struntar jag blankt i. Vägen ska gås!

Men jag har faktiskt ett mål också som jag tror att minimalismen kommer att hjälpa mig att nå. Nämligen att bli skuldfri. I skrivande stund, när jag om en månad kommer att sitta med ett REJÄLT banklån (lite ångest) är denna dröm mest en hägring. Men den hjälper mig att hålla kursen. Till exempel; jag och my man väljer att amortera rätt saftigt. Vi kommer inte att lägga pengar på hemelektronik, nya möbler eller en ny fräsig bil. Även om det känns omöjligt att amortera av ett flermiljonersbanklån så börjar vi med det. Om tio år tror vi att de flesta, om inte alla, våra barn är utflyttade och då är tanken att vi säljer vår stora lägenhet och bosätter oss betydligt enklare. Dit vi flyttar nu är en sexa och dessutom i ett ganska poppis område i stan, och det valde vi för att det inte ska vara för långt till tåget för mannen och så att mina barn kan traska själva till skolan. Vi skulle såklart ha kunnat köpa något billigare utanför stan, men då blir restiden galet lång för min man och så måste jag skjutsa barn med bil till skolan, vilket jag vet att jag skulle ogilla. Det ska ju helst vara lite smidigt att leva också. Ibland blir jag lite avis på er alla som bor ute i landet någonstans där bostäder inte är sinnessjukt dyra. Men när man är separerad och har barn varannan vecka går det liksom inte att köpa ett vackert hus i Hälsingland och flytta dit. Jag har det ändå oerhört priviligierat, men efter att under min sjukskrivning (har varit hemma i över två veckor!) ha tittat igenom SAMTLIGA avsnitt av ”Det sitter i väggarna” blir man ju helt klart sugen på ett äldre hus. Wow alltså.

För några år sedan gick min kära mormor bort och efterlämnade ett litet arv. Det spenderade jag på att betala av mitt studielån. Så osmart, tyckte många eftersom studielånen har så låg ränta. Men jag är så nöjd med det valet! Livet blev enklare! Nu har jag enbart bolån och jag kommer inte att ta lån till något annat om jag inte skulle bli tvungen av någon anledning.

Jag är ganska pepp på att bli än mer ekonomisk. Märker att det nog går onödiga slantar till lunch på stan under arbetsveckorna. Tänk om jag kunde bli 100% matlådemänska!

Så, det är vägen som gäller och så någonstans där i fjärran finns ett mål också. Den stora behållning att leva minimalistiskt är inte det ekonomiska för mig. Det är känslan av RYMD som öppnar upp sig när man slutar peppra tillvaron med tankar och göromål. Det går inte riktigt att beskriva känslan, det närmaste jag kommer är att det liknar barndomens känsla av utrymme och låååång tid. Det är lite som trolleri faktiskt, hur tidskänslan ändrar sig när man börjar skala bort det överflödiga i livet. För min del har detta tagit några år och jag är inte helt säker på hur jag kom hit, misstänker att det även här gäller att hitta sin egen väg. En sak vet jag dock, det kommer inte av sig självt. Man måste anstränga sig lite, utmana sig, sätta av tid och utrymme för det. Annars dras man med på den där trista vägen som de flesta andra går på.

Skulle älska att höra om era eventuella mål med att leva enklare. Eller väg. Om någon blir sugen på att skriva en längre text skulle det vara roligt att publicera den här på bloggen. Hör av er i sånt fall 🙂

Glad lördag!

HIEROGLYFER OCH TID

Idag ordnar vi ett barnkalas för sonen som har fyllt sju. Han valde ett egyptiskt tema av oklar anledning 🙂 Ville ha något med ”fakta”. Så nu håller vi på att dekorera lite, jag skaffade ritpapper på rulle och så satte vi igång. Här hittade jag tips för ett egyptiskt barnkalas. I alla fall. Jag tänkte att jag skriver sonens namn med hieroglyfer. Det visade sig att bokstaven ”M”, som hans namn börjar på, ritas som en uggla. En uggla alltså, varje gång en ska skriva ”m”. Först tänkte jag ”men vad jobbigt!”. Sen tänkte jag på tid. Hur vi ser på tiden och påverkas av den mänskliga konstruktionen klocktid. Egyptierna kände nog inte att allt var bråttom. Det var helt okej att ha en bokstav som en uggla (med näbb och ögon och vinge och hela köret), för det var inte bråttom.

Ju mer jag funderar över vårt sätt att leva nuförtiden desto mer sugen blir jag på att formulera något sorts alternativ. Vi är så galet indoktrinerade i denna genomkommersialiserade värld att det känns jättesvårt att ens föreställa sig hur det skulle vara att leva utan att förhålla sig till klockan och pengar hela tiden. För mig är det i alla fall högst abstrakt. Just därför skulle jag vilja prata och skriva om det, för att utforska hur det skulle kunna vara.

Halvt relaterat till detta är att jag har börjat med kundaliniyoga. Mer om det någon annan gång, men en rolig sak är att yogaklassen hålls i ett hus som kallas för ”Verkstan” här i Uppsala. Själva huset hade jag lagt märke till, men jag visste inte vad det användes till. Men nu har jag läst på! Det är en förening som har funnits sedan 70-talet, vars syfte är att skapa en plats för konst, musik, samvaro, hantverk etc men helt utan kommersiella syften. Något som ju är ganska exotiskt idag. Föreningen köpte huset i mitten av 80-talet (tur det, nu hade det antagligen varit tokdyrt) och har hållit till där sedan dess. Älskar verkligen idén med detta!! Det enda är att det verkar vara en övervägande del äldre människor där, inget fel på sådana, men jag skulle vilja att en sådan oas även kunde dra till sig ungdomar och folk i min ålder. Kanske kan man hjälpa till att föryngra stället? Så extremt bra att man tex kan hyra lokal där för typ en hundring/kväll. Sånt känns ju helt orimligt, men egentligen är det det andra som är helt orimligt. Att allt ska vara så j-vla dyrt och att vi människor knappt har ställen att träffas på om man inte råkar ha gott om pengar.

Ok, tillbaka till kalasfixandet!

DE 5 KÄRLEKSSPRÅKEN

Okej, detta har inte dödsmycket med minimalism att göra, men det är HELT OUMBÄRLIG kunskap att bära med sig i livet. En amerikan vid namn Gary Chapman, med lång erfarenhet av äktenskapsrådgivning, började se ett mönster hos sina klienter. Folk hade problem i sina relationer, de kände sig oälskade. Ofta var den andra partnern helt oförstående – de visade ju jättemycket kärlek! Det Chapman kom på var att vi människor uppfattar kärlek på olika sätt, det vill säga, det finns olika ”språk” för att visa kärlek och alla har lättare att förstå vissa av dessa språk. De fem olika kärleksspråken är:

  • Words of affection (ung. ”kärleksfulla ord”)
  • Acts of service (”tjänster”)
  • Gifts (presenter)
  • Quality time (kvalitetstid)
  • Physical touch (fysisk beröring)

Då kan det gå till såhär i en relation; den ena parten har ”presenter” som primärt kärleksspråk och ger således sin älskade små gåvor då och då. Olyckligtvis har den andra parten ”fysisk beröring” som primärt språk och ”presenter” kanske sist om man rangordnar de fem språken. Det kan innebära att den som får presenter inte ser det som tecken på kärlek. Kärlek för hen är att bli kramad och pussad och när det inte händer känner sig personen oälskad. Allt på grund av att man har olika sätt att både visa kärlek och ta emot tecken på kärlek.

Denna insikt var helt fantastisk för mig! Det är mycket bra att fnula på vilket av dessa fem som känns absolut viktigast och vilka som kanske inte är lika viktiga. För mig är det fysisk beröring och ord som är i solklar topp. De andra är ju väldigt härliga dem med, men så länge jag får mina två favoriter känner jag mig älskad. Och om du lever med någon, prata med hen om detta! Ni kanske har samma favoritspråk, då är det lätt. Om ni har olika får ni lägga manken till lite mer, till exempel för mig vore det en mer medveten ansträngning att köpa presenter till min partner då jag själv inte bryr mig så mycket om det.

Många många par har räddat sina relationer med hjälp av kärleksspråken och romantiker som jag är kunde jag inte låta bli att dela med mig av detta till er. Här kan ni göra ett litet test för att se vilka era språk är.

Betänk också att era föräldrar har sina språk, precis som era barn. Kanske kände ni er lite smått oälskade som små, men det kan ju helt enkelt ha berott på att föräldrarna gav massa presenter men lite kvalitetstid. Ja ni förstår 🙂

Lycka till!

FRANCISCUS AV ASSISI – EN GAMMAL MINIMALISTKOMPIS

Ja det här med minimalism är ju knappast något nytt under solen. Jag skulle tro att samtliga religioner har något element av detta i sig. Alla som har tänkt på saken har väl insett att för mycket materiella ting i våra liv hindrar oss från att uppleva det gudomliga. En ganska välkänd person var Franciscus av Assisi som levde på 1200-talet. Han kallas även ”il poverello” – guds lille fattige. Han föddes som en son till en mycket rik man och växte upp lite som en brat. Fester och tjejer, pengar och lite småkrig ibland. Men ganska så plötsligt bytte han livsstil radikalt, gav bort allt han hade och började predika. De flesta tyckte att han var fånig och kanske till och med psykiskt sjuk, men allt vad tiden gick drogs fler och fler till honom. Idag är han en kristen förgrundsgestalt och har en hel klosterorden uppkallad efter sig. I hans budskap hittar vi sånt som känns viktigt och modernt för oss nu, till exempel att ha en

”lugn och kontinuerlig inventering av de ting man anser sig behöva för sitt arbetet och uppehälle, så att människan efter hand kan utesluta det som inte är väsentligt utan till hinder. Böcker, möbler, papper, kläder, ting kan bli till blytyngder genom sin blotta närvaro. Därför skulle Franciscus säga att glädje kommer av att rensa, slänga och prioritera. Nakna kom vi hit, nakna skall vi lämna.”

(ur ”Långsamhetens lov” av Owe Wikström).

Jag tycker att det känns skönt och trösterikt att det går att identifiera sig med någon som levde för 800 år sedan. Vi är fortfarande ungefär samma.

GOTT NYTT ÅR!

Ett nytt år har precis börjat, vi kan kalla det 2018 för enkelhetens skull 🙂 Den här tiden på året har alltid tyckts mig speciell, det är nästan som att dagarna står stilla. Nyårsdagen måste ju vara den stillsammaste dagen på hela året. Även om det nuförtiden går att handla på ICA även denna dag, så är det något i luften.

Nu börjar året så smått komma igång och vad passar bättre om inte att sätta dina intentioner för året? Skall icke förväxlas med nyårslöften! Intentioner är någon form av mål, men det är också förhållningssätt. Ett sätt att välkomna in det du vill ha och lämna bakom det du inte vill ha. För att få lite grepp om vad som är på gång kan man kika på numerologin. Jag noterar att jag har år 3 (av 9 i en cykel) framför mig. Här hittar du en guide hur du räknar ut ditt personliga år. Förra året (tvåan) var fyllt av relationsarbete. Mer fokus på andra än på mig. Nu är det dock det stora Ellen-året ha ha. Och detta på ett fint sätt, inte egoistiskt drivet. Tror bara att en hel del kommer att klarna och att jag efter ganska många års sökande hittar mer hem. Med risk för att detta inlägg blir ett enda stort svammel har allt att göra med att jag har bjudit in unga Ellen i leken igen. Ni har säkert hört talas om ”det inre barnet”. Freud och co var inne på det, så även många andra. I korthet kan man säga att det är viktigt att ha någon sorts kontakt med sitt unga jag, för det existerar trots att vi är vuxna nu. Vi får dock lära oss att begrava den där unga versionen av oss själva, men det får till följd att vi inte lever det liv vi vill leva. För min del har det handlat om att jag trodde att jag inte kunde ta med mig något av mitt unga, kreativa och säregna jag in i arbetslivet. På grund av det har jag sett samma negativa mönster upprepa sig på arbetsplats efter arbetsplats. Det var inte förrän för ett par veckor sedan som jag insåg detta – och när jag gjorde det föll en stor pollett ner! Jag har i 15 år haft någon sorts rustning på mig i arbetslivet, precis som många andra. Rent ytligt har det gått utmärkt, men jag har hela tiden vetat att något inte stämmer. Från och med nu är det dock utan rustning som gäller, vilket känns fantastiskt men också lite läskigt. I samband med denna insikt hände det lite saker som ändrar på en hel del, och om en vecka eller så kan jag berätta mer om det.

Okej – så vad försöker jag säga här egentligen? Hi hi 🙂 Jo, att det är DU som väljer ditt liv och ditt år. Låt inte andras mer eller mindre genomtänkta intentioner dra med dig, gör det bara om det känns rätt i magen. Skriv gärna ner några rader om vad du önskar mer av under 2018. Oftast visar det sig i slutet av året att precis det man kallat in har kommit. Gör det även om du inte tror på det! Om vi alla börjar leva mer efter vår inre kompass skulle världen se annorlunda ut. Jag tror att det är det som krävs för att vi ska kunna fortsätta leva på vår jord.

ps. Om du vill ha lite köttigare info om ditt år kan jag verkligen rekommendera att boka en årsläsning hos Branka Okeijn. Det är min personliga rekommendation och jag får absolut inget i utbyte mot att tipsa om detta, hon är bäst bara 🙂

SEN JULKLAPP TILL ER 💙

God jul fina människor, här på Kunskapskanalen finns en dokumentär om Yogananda som passar utmärkt att slappa framför en annandag som denna:

Yogananda – en gurus livsverk

Yogananda skrev en bok som är väldigt känd, faktiskt den första om ett yogiskt liv som spreds i väst. Ett yogiskt liv är inte så konstigt. Ni kanske tänker att det passar bättre om man bor i Indien eller så, men det passar finfint för alla som räknar sig som människa. Och man behöver inte gå all in för att känna en djup lycka, bli friskare och lugnare. Om ni ska prova något nytt nästa år – kanske yoga lite?