LIVET ÄR EN RESA

Jodå, så är det. Vår själ föds in i en kropp och så är det dags för i genomsnitt ca 80 år av en lärorik strapats. Och tänk vad skönt det är att resa lätt! Bara lite packning, det nödvändigaste.

Slösa inte bort ditt nuvarande liv på att jaga efter materiella ting som du inte behöver på resan. Upplev istället, se dig omkring och njut. Och tänk på att allt det du äger nu tillhörde någon annan igår och kommer tillhöra någon annan imorgon.

KROPPEN

Jag skulle vilja prata lite om kroppen, den som vi har i detta liv på jorden. Det är verkligen ett utmärkt verktyg för att leva här! Extremt praktisk. Och tålig! Man kan stoppa i den en massa grejer som den egentligen inte är gjord för och ändå lever många av oss tills vi är dryga åttio år gamla. Tänk om man skulle hälla majonnäs och socker i en bil, hur länge den skulle funka.

Kroppen är din kompis också, eller den vill i alla fall vara din kompis. Många märker inte denna rara längtan efter vänskap och ömsesidig respekt, de ignorerar den intelligenta biten av kroppen. Man kanske inte har insett att kroppen är en del av en själv, men inte hela en själv. Att något i en (som man kan kalla själen eller jaget eller vad man vill) finns lite separerat från kroppen. Men kroppen är inte mindre andlig för det, den är mediumet vilket vår intuition talar. Och intuitionen är inget mindre än en direktkanal till universums all kunskap. Vårt högre jag, det är intuitionen.

När jag ger reiki till människor får jag meddelanden både från deras kroppar och från någon annanstans, oklart varifrån. Guider eller änglar skulle jag tro. I alla fall, många många kroppar ber mig säga till personen att de ska leka mer, andas djupare och boa in sig lite mer i kroppen. Det kanske låter konstigt, men det är jättetydligt att många kroppar kämpar på med att hålla personen på rätt kurs och folk i regel lyssnar inte till detta. En kvinna jag behandlade hade gått med rejäla klimakteriebesvär många år och sökt hjälp utifrån. Hon hade provat allt allt. Hennes kropp var dock tydlig med att hon hade kunskapen själv, hon behövde bara lita på det. Lyssna inåt istället för utåt.

Min egen kroppsuppfattning ändrades radikalt när jag började med yoga. Jag såg plötsligt min duktiga kropp med nya ögon. Wow! Kan du göra det där? tänkte jag förvånat. Känslan liknade mer den jag hade som barn, innan man började bedöma sin kropp utifrån estetiska normer. För mig är yogan ett sätt att leka. Ordet ”leka” kan bli lite pretto, jag är i alla fall inte jättesugen på att barn-leka. Men att inte ta saker så jäkla allvarligt och att chilla mer, det är att leka. Att göra det man har lust med och skita lite i annat. Inte vara så produktiv. Sånt gör att man distanserar sig från kroppen och det är samma sak som att distansera sig från sig själv. Eftersom ditt högre jag, din själ, talar till dig genom kroppen.

Jag tror också att vi alla valde våra kroppar innan vi damp ner i detta liv. Även om det inte stämmer så kan man testa att tänka så om man är sugen på att ha en lite snällare kroppsuppfattning. Varje gång du är sugen på att kritisera tex din sladdriga mage (vem har inte en sån?) så kan du försöka stoppa den tanken och byta den mot att du valde denna mage högst medvetet. Och att även om den är sladdrig kanske är rätt grym på att ta hand om maten du äter? Ett bra sätt att börja etablera ett fint förhållande med sin kropp är att prata med den. Du kan säga hej till dina fötter. Fråga dem hur det är och om de har några önskemål. Eller bara säga tack till din ryggrad som håller dig uppe. Enkelt och opretentiöst, dessutom ganska roligt.

Sen tror jag också att det gäller att inte vara historielös. Vi är stenhårda mot våra kroppar, men det har vi i väst varit i några hundra år. I alla fall de som varit privilegierade nog att ha tid med det. Om vi kan strunta i att oja oss över hur utseendefixerat vårt samhälle är och istället manifestera motsatsen mot att vara snälla och omtänksamma mot våra kroppar tror jag vi alla kommer att ha det mycket bättre.

Glad lördag!

DEN ERFARNA MINIMALISTEN

När man först börjar rensa kan man bli helt som förtrollad, det är så underbart och livet ler och allt känns så bra. Kanske blir man så förtjust i tänket att man börjar skriva om det hela, i en blogg kanske? He. Men sen går tiden och den nyfrälsta känslan falnar, vilket är helt naturligt. Är ni där än vänner? Vad gör man då? Struntar man i allt och drar till Jula? Antagligen är en anledning till att det känns lite trökigt att du har anammat en ny vana. Den nya vanan har liksom boat in sig hos dig och gör inget väsen av sig längre. Egentligen är det tid att fira! Vilket kliv du har tagit! Woop 🙌🙌🙌 Det är lite som att ha en ny partner, ert förhållande har nått en ny, trygg nivå. Ni vet var ni har varandra och ni litar på varandra. Får stöd och hjälp. Och jag tänker; när man är på denna skillade nivå kan man ju släppa lite på tyglarna. Inte att börja shoppa som en tok, men att hitta sin stil. Du kan liksom ha din muminsamling utan dåligt samvete. Och ett vardagsrum som ser ut som ett mysigt bibliotek från 1800-talet. Skrattade lite åt denna artikel :

https://thoughtcatalog.com/kara-nesvig/2015/01/im-just-going-to-come-out-and-say-it-minimalism-is-freaking-boring/

😙

HAR DU GJORT NÅGE KUL I HELGEN DÅ?

Det är en fråga som inte är helt ovanlig på måndagar. På fredagar är det mer ”ska du göra någe kul i helgen då?”. I vår kultur är det fint och bra att göra saker hela tiden. Och gärna redovisa dem för andra sedan. Det här har vi hållt på med åtminstone sedan kyrkan mer strukturerat och fokuserat började ta makten över folket. Sedan dess har kyrkan tappat sin maktposition, i alla fall i Sverige, och andra krafter träder in istället. Nu är det ju framförallt kapitalistiska marknadskrafter som vill att vi ska göra saker hela tiden. Avstickare: läs gärna Pikettys bok ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet” där det framkommer med statistiskt säkrad tydlighet att sättet att vara rik på är genom att ärva pengar. Att få kapital genom lönearbete är nästan omöjligt. Det här vet de med pengar/kapital men det är såklart inget de går ut med så gärna. Poängen med att folk gör saker hela tiden är dels att de då inte har varken tid eller ork att göra uppror eller ifrågasätta makten, och dels (särskilt nuförtiden då) att vi spenderar mer pengar om vi gör saker.

Tittar man t.ex. på Indien är det en helt annan femma. Där värderas att göra ingenting. Nåväl, kanske inte 100% rakt igenom, marknadskrafter finns där också, men man har likväl en tradition av att bara vara.

Att göra ”ingenting” kan vara svårt att prata om på fikarasten. Det skulle kunna låta såhär ”jo jag tog hand om min kropp i några timmar. Badade, smörjde, stretchade lite. Och sen tittade jag ut genom fönstret ett tag. Gick på toa. Åt. Älskade någon timme och sen degade vi i sängen. Och åt igen. Du då, har du haft en bra helg?”. Ändå är det ju typ sånt här många av oss skulle må riktigt bra av. Inte en massa idrottscuper, loppisar, handla det och det, mingel med halvt bekanta etc. I alla fall inte hela jäkla tiden.

Man kan tänka på det. Att det är ok att göra ingenting. Försöka vila i det och se hur det känns. En liten utmaning för de flesta av oss.

ATT VARA I ”THE VOID”

Void betyder ”tomrum”. Inom andlighet pratar man ibland om att vara i just det där tomrummet. Det är ett tillstånd av förändring som drabbar alla människor, oftast när vi behöver göra lite större förändringar i livet som gör att våra gamla vanor och mönster inte funkar längre. Det här kan vara ganska prövande, för det kan kännas som att allt man är van vid försvinner och man är lite som på ett gungfly. Men att vara i the void (det låter bättre på engelska, mindre ödesmättat än ”tomrummet”) är positivt! Det betyder att du är på väg till ett lite högre plan, en högre vibration! Så heja heja om du är där just nu! Det brukar inte vara så värst länge, allt från timmar till månader. Men inte flera år. Tricket här är att inte stressa igenom tillståndet bara för att få fast mark under fötterna igen. För det är just i tomrummet som de nya, oväntat härliga lösningarna dyker upp om du vågar hålla dig öppen.

Till exempel: du kanske blir av med jobbet oväntat. Du får a-kassa etc så ekonomiskt är det ingen tokpanik. Typiskt the void-situation. Vad ska du göra nu? Istället för att se denna tid som något hemskt, ett nederlag, kan man försöka se det som ett riktigt guldläge att byta till något som passar en bättre. Du kanske inte älskade ditt jobb, det kanske gjorde dig och din kropp trötta. Så kanske du får ett erbjudande om ett nytt jobb. Du känner att du inte riktigt är sugen men att du kanske borde ta det ändå eftersom man ju ska ha ett jobb (systemfel här, men det kan vi ta någon annan gång 🙂 ) Och är det verkligen ok att tänka att något härligt kan dyka upp? Ja! Det är helt ok! Universum vill inget hellre än att precis alla ska leva superhärliga liv och hjälper till så mycket det bara går. Det är vi själva som sätter krokben, vi tar det där trökjobbet fast vi inte känner för det. Men i the void skapas möjligheterna och genom att våga vara där, hur läskigt det än känns, så bjuder vi in något bättre.

Jag har spenderat de senaste två månaderna i detta tomrum. Först blev jag toksjuk i influensa följt av bihåleinflammation och var sängliggande i två veckor. Då kunde jag inte vara den mamma, partner eller kollega jag är van vid. Inte ta hand om någon utom mig själv. Konstigt och oskönt! Sen var det dags för flytt. Beteendemönster och vanor knutna till bostaden puts väck. Och nu, nästa vecka byter jag jobb. Eh. Intensivt. I början och då och då under denna period har jag varit lite motsträvig, för fasiken vad jobbigt det är när det mesta runt omkring en förändras typ samtidigt. Men jag vet också att dessa förändringar är helt rätt, det tar mig till en bättre plats där jag mår bättre och får mer energi. När jag tänker på mitt nya jobb får jag liksom ett pirr av glädje i bröstkorgen! Och nya lägan – älskarn! Det är lite som att byta skidspår till ett som går snabbare och är skönare. Under själva bytet kanske man måste knaggla sig över skare och kottar och allt möjligt, men när man väl är i det nya spåret är det ju väldigt sweet.

Så när ni hamnar i det här tillståndet av förändring, lägg märke till det och stay cool för det är bästa tillfället för att levla upp i livet.

peace out

LIVET OCH DÖDEN

I höstas kom en ung kvinna till mig på reiki. Hon var glad, pigg och frisk och vi pratade lite. Tre månader senare avled hon i sviterna efter en kort sjukdom. Så otroligt hemskt. Med en liten familj som nu saknar henne bortom alla ord. Tänker ganska mycket på henne och det ofattbara i att någon som finns här helt plötsligt inte gör det. Det här med döden alltså, det går ju bara inte att förstå. Men även om det inte går att fatta kan man i alla fall förstå en sak; att döden inte är motsatsen till livet. För livet tar aldrig slut, det pågår och pågår och pågår. Om än i olika form. Motsatsen till döden, dvs att vi lämnar kroppen och jordelivet, är födseln. Har ni tänkt så förut? Det är en fin tanke och jag tror att det är precis så. Födseln är porten in i det som vi menar med ”livet”. Jag föddes och blev den här Ellen som gör lite grejer under ett antal år på jorden. Sen går jag ut genom porten igen, dör, lämnar Ellen-personan och fortsätter att vara en del i alltet. Ett sådant tankesätt tar inte bort smärtan och sorgen när någon vi älskar lämnar oss. Verkligen inte. Det är bara ett annat perspektiv. Och kanske en pytteliten smula till tröst att vi kanske möter alla vi älskar igen, när vi har gjort klart det vi skulle och stänger porten bakom oss.

VAD ÄR EGENTLIGEN MÅLET MED MINIMALISM?

Ja, det kan man fråga sig. Om det ens finns ett mål? Gör det det, eller är det som i talesättet vägen som är målet? För min del är det framförallt vägen. Istället för att lite random gå vilken väg som helst i livet, eller den väg som de flesta tar, eller den väg som mina vänner tar eller som mina föräldrar tycker verkar vara en bra väg, så försöker jag gå en väg som jag väljer själv. Den vägen innebär att jag måste kunna stå för det jag gör i livet. Inför mig själv och andra. Jag tror starkt på detta med karma (eller vad man nu föredrar att kalla det), att dina tankar och handlingar påverkar universum och att man också får ett behagligare liv om man försöker leva bra. Med det inte sagt att jag är något helgon eller alltid gör rätt. Det måste ju finnas lite utrymme att lära sig också he he! I alla fall, det här att jag går min egen väg är oftast inga problem. Jag vet att folk ibland tycker att jag är lite egensinnig. Men det struntar jag blankt i. Vägen ska gås!

Men jag har faktiskt ett mål också som jag tror att minimalismen kommer att hjälpa mig att nå. Nämligen att bli skuldfri. I skrivande stund, när jag om en månad kommer att sitta med ett REJÄLT banklån (lite ångest) är denna dröm mest en hägring. Men den hjälper mig att hålla kursen. Till exempel; jag och my man väljer att amortera rätt saftigt. Vi kommer inte att lägga pengar på hemelektronik, nya möbler eller en ny fräsig bil. Även om det känns omöjligt att amortera av ett flermiljonersbanklån så börjar vi med det. Om tio år tror vi att de flesta, om inte alla, våra barn är utflyttade och då är tanken att vi säljer vår stora lägenhet och bosätter oss betydligt enklare. Dit vi flyttar nu är en sexa och dessutom i ett ganska poppis område i stan, och det valde vi för att det inte ska vara för långt till tåget för mannen och så att mina barn kan traska själva till skolan. Vi skulle såklart ha kunnat köpa något billigare utanför stan, men då blir restiden galet lång för min man och så måste jag skjutsa barn med bil till skolan, vilket jag vet att jag skulle ogilla. Det ska ju helst vara lite smidigt att leva också. Ibland blir jag lite avis på er alla som bor ute i landet någonstans där bostäder inte är sinnessjukt dyra. Men när man är separerad och har barn varannan vecka går det liksom inte att köpa ett vackert hus i Hälsingland och flytta dit. Jag har det ändå oerhört priviligierat, men efter att under min sjukskrivning (har varit hemma i över två veckor!) ha tittat igenom SAMTLIGA avsnitt av ”Det sitter i väggarna” blir man ju helt klart sugen på ett äldre hus. Wow alltså.

För några år sedan gick min kära mormor bort och efterlämnade ett litet arv. Det spenderade jag på att betala av mitt studielån. Så osmart, tyckte många eftersom studielånen har så låg ränta. Men jag är så nöjd med det valet! Livet blev enklare! Nu har jag enbart bolån och jag kommer inte att ta lån till något annat om jag inte skulle bli tvungen av någon anledning.

Jag är ganska pepp på att bli än mer ekonomisk. Märker att det nog går onödiga slantar till lunch på stan under arbetsveckorna. Tänk om jag kunde bli 100% matlådemänska!

Så, det är vägen som gäller och så någonstans där i fjärran finns ett mål också. Den stora behållning att leva minimalistiskt är inte det ekonomiska för mig. Det är känslan av RYMD som öppnar upp sig när man slutar peppra tillvaron med tankar och göromål. Det går inte riktigt att beskriva känslan, det närmaste jag kommer är att det liknar barndomens känsla av utrymme och låååång tid. Det är lite som trolleri faktiskt, hur tidskänslan ändrar sig när man börjar skala bort det överflödiga i livet. För min del har detta tagit några år och jag är inte helt säker på hur jag kom hit, misstänker att det även här gäller att hitta sin egen väg. En sak vet jag dock, det kommer inte av sig självt. Man måste anstränga sig lite, utmana sig, sätta av tid och utrymme för det. Annars dras man med på den där trista vägen som de flesta andra går på.

Skulle älska att höra om era eventuella mål med att leva enklare. Eller väg. Om någon blir sugen på att skriva en längre text skulle det vara roligt att publicera den här på bloggen. Hör av er i sånt fall 🙂

Glad lördag!