FRIHET OCH KREATIVITET

Att rensa sina saker kan ha effekten att du inser att det materiella inte är särskilt viktigt. Du kanske inte medvetet har tänkt att dina kläder eller teknikprylar är viktiga, men på ett undermedvetet plan är det inte omöjligt att de har tillskrivits för stor vikt i ditt liv. Att det skulle vara lite obehagligt att vara utan dem. Renset har en förmåga att bryta den här förtrollningen och med det följer en frihet. Det är som att lyfta blicken och se landskapet, istället för att gå med näsan i marken. Eller som en god vän berättade, att han (bildligen) hade gått omkring i en tät granskog och känt sig vilsen, men så tog han tag i saken och klättrade upp i en grantopp. Då kunde han plötsligt se vart han ville i livet. Lite så är det, det som skymmer sikten är allt som inte är viktigt. Jag tror att alla vi människor har möjligheten att göra fantastiska saker här på jorden och jag är sjukt tacksam för alla modiga typer som genom årtusendena har gått sin egen väg och levt kreativa liv. Till exempel Selma Lagerlöf som tvärs emot konventioner och hennes pappas vilja utbildade sig och sedan satsade järnet på att skriva, för hon visste att hon var en författare. Och ut kommer bland annat en sådan fantastisk bok som Kejsaren av Portugallien, en av de finaste böckerna om kärlek som har sett dagens ljus. Alla är vi inte Lagerlöfar, men alla har något fint som vill ut i världen och det är ju snöpligt om det inte blir av för att vi distraherar oss med en jakt efter materiella ting.

ALL THINGS MUST PASS

Så heter en fin låt av George Harrison, men vissheten om alltings förgänglighet har vi människor haft länge. Alla vet om det, men det är inte så ofta vi kanske stannar upp och verkligen tänker på det. Det går fint att tänka på det utan att hamna i depp. Poängen med att allt kommer att förändras/försvinna/förvandlas är inte att det inte spelar någon roll vad du gör för alla kommer ändå att dö, utan poängen är att inte fästa sig och bygga sin identitet kring just sådant som förgås. Exempelvis hur du ser ut eller var du bor. Det som händer om man kör på det spåret är att du alltid har sällskap av en rädsla, för innerst inne vet du ju att du kommer att åldras (ditt snygga hår kanske ramlar av?) och att ditt hus kommer att bebos av någon annan om det ens står kvar om hundra år. Ditt ego kan då få lite spatt och vilja klänga fast vid de här yttre tingen extra mycket, vilket göder den där rädslan ännu mer. Och så går vi genom livet med liksom ett motstånd, klackarna i marken. Om vi istället har vår identitet på ett djupare plan, ett själsligt plan, får vi en helt annan upplevelse av detta jordeliv. För själen är typ det enda som inte är förgängligt, så himla sweet. Det här skiftet är inte världens lättaste och inte gjort i en handvändning, men det är så värt. Du är liksom du oavsett hur du ser ut, var du bor och hur många böcker du har i din bokhylla och att börja känna inombords att detta tamigsjutton stämmer är en fantastisk upplevelse. Nu kanske du tänker att du inte hör till en av dem som identifierar dig med det yttre. Så kan det vara och då vill jag naturligtvis gratulera! Men de flesta av oss har inte riktigt levlat till den nivån än. Det är nämligen lättare att bara rusa på i sitt liv, med den där lilla rädslan hack i häl. Och medan man rusar kan man låtsas att allt är fine. När jag rensade ut nästan alla mina böcker hemma fick jag en liten identitetskris. Jag har alltid läst mycket och tyckte nog att det var lite härligt när gäster ögnade igenom mitt lilla bibliotek, det var ju uppenbart att jag hade god litterär smak liksom. Utan böcker i hyllor syntes ju det inte alls! Vilket innebar att gäster som kom till mig inte kunde veta vilken beläst människa jag är. Märk väl att jag absolut inte hade ställt böckerna i hyllorna för att imponera, tänkte aldrig den tanken. Men när böckerna var borta och en person påpekade att “du har ju inga böcker” och jag kände ett vagt obehag i bröstet, då insåg jag vad böckerna hade betytt. Skivorna gick samma goda öde till mötes. Jag har varken saknat böckerna eller skivorna en endaste sekund.

INTE BARA FYSISKT

Att leva med färre saker omkring sig innebär att leva med färre distraktioner, färre oviktiga saker som stjäl din tid. Men egentligen handlar det lika mycket, om inte mer, om din insida. De flesta av oss nu levande människor i den utvecklade (dåligt ord, men ni förstår) delen av världen blir bombarderade av budskap och intryck varje dag. Oerhörda mängder reklam, prat, färger, dofter, sociala flöden. Och på toppen av det kanske en malande ström av tankar i huvudet som känns omöjlig att stänga av. Jag brukade ha rätt så långa dialoger spelandes i huvudet, till exempel om jag tyckte att någon hade betett sig illa kunde jag gå och tänka ut vad jag egentligen skulle ha sagt, vad hen hade svarat då osv. Jag levde helt enkelt i det förgångna (dialoger som redan hade ägt rum) eller i framtiden (tankar på olika situationer som inte hade inträffat än). Det här är ju också helt ominimalistiskt och skapar ett stök på insidan som ärligt talat inte är särskilt nyttigt eller roligt. Om du läser det här kanske du precis som jag söker ett enklare och skönare liv, och då är det ingen dum idé att se över sina tankemönster såväl som vad vi stoppar i oss mentalt. Vi kan ju välja själva vad vi vill få in i våra liv. Om vi tycker att tiden är knapp är det desto större vits att göra det. Några praktiska sätt att göra detta på: Du kan klippa itu dina klubbkort till olika affärer, efter ett tag slipper du få ”tidningar” (som egentligen är annonser) hem i brevlådan som du ändå inte älskar att läsa. Det var ganska härligt när Ica buffé slutade komma hem till mig. Inget ont om den tidningen, men det enda jag gjorde med den var att ta av plastomslaget och lägga den i pappersåtervinningen. Och gruffa lite över det hela under tiden. Stäng ner dina sociala medie-konton. Eller om det känns för drastiskt, ta en paus på tre månader och känn efter vad som händer. Inte omöjligt att det känns befriande. Jag har varit utan sociala medier i snart två år och på det stora hela känns det som en enorm lättnad. Jag är inte med, jag behöver inte tänka på det. Börja meditera så smått. Detta kan inte nog understrykas, det är nästan det viktigaste du kan göra för dig själv. Vi pratar hela tiden och riktar oss utåt, ibland måste vi lyssna också. För att höra oss själva där inne. Det finns hur mycket trevliga meditationer som helst på nätet om du vill bli guidad, annars duger det fint att sitta på golvet eller en stol, blunda och bara fokusera på din andning. Eller på hur det känns i dina händer. Inget annat i fem-tio minuter. Tankar kommer att komma och stöka, men det gör inget. En del tror att de är dåliga på att meditera, men man kan inte vara dålig på det, bara lite ovan. Även de mest skillade tibetanska munkarna har haft tankestormsproblemet i början. Kram

JAG BRUKADE ROAMA AFFÄRER

När jag började skala ner på saker och bestämde mig för att verkligen begränsa hur mycket nytt jag köpte, funderade jag samtidigt på varför jag egentligen handlade över huvud taget. Det är här lite personlig utveckling kommer in i bilden 🙂 När jag växte upp bodde vi inte i centrum av staden och på den tiden (80- och 90-tal) var affärer stängda på söndagar och det var inte särskilt vanligt att föräldrarna shoppade. Så långt allt väl. Sen gick jag ut gymnasiet och fick en liten existentiell kris. Till dess hade tillvaron varit uppstyrd, jag gick i skolan och gjorde det jag skulle, saker som andra hade bestämt. Så plötsligt skulle jag bestämma över mitt liv helt själv. Jag visste inte riktigt vem jag var eller ville vara och det kändes som att mina vänner drog iväg åt alla håll. Dålig självkänsla gjorde att jag inte underhöll vänskaperna för jag tänkte att de nog inte var intresserade ändå. Där någonstans uppstod ett mönster av att gå i klädaffärer. Jag drog till Paris en termin och hade inte jättemycket pengar, men ändå nog för att mellan fransklektionerna dra runt i timmar på stan på jakt efter något. Nu förstår jag att jag var på jakt efter att känna mig omtyckt. Det här beteendet fortsatte sedan under min studietid och ett par år in i arbetslivet. Jag var inte “värre” än de flesta andra, men det är egentligen oviktigt. Men min osäkerhet om jag dög och om andra kunde tycka om mig för den jag var gjorde att jag identifierade mig starkt med det yttre, vad jag hade på mig blev superviktigt. Utan rätt kläder kändes det som att jag inte hade någon personlighet. Minns att jag kunde gå omkring och leta efter något att köpa, missnöjd när jag inte hittade något. Det var en liten aha-upplevelse när jag insåg detta, att jag inte enbart hade spenderat pengar på kläder för att jag tycker om fina plagg. Utan att det handlade om mig själv och hur jag såg på mig. Jag tror att det är ganska vanligt att vi distraherar oss med göromål och tankar för att slippa ta itu med det som skaver på riktigt.

FAMILJEN

Någon sa att minimalism är bara något för unga singlar med pengar. Kan verkligen förstå den tanken, det är ju så lätt att forma sitt liv när man lever ensam och dessutom kan införskaffa det mesta man vill ha. Men många lever ju under andra förhållanden, vi har partners, barn och/eller knaper ekonomi. Det är kanske inte läge att rensa ut vår älskades garderob eller spendera sparpengar på ekologiska bambusockor. Men det gör inget! Vi kan förenkla våra liv ändå! Det gäller bara att släppa tankar på att omvända sin familj, låt dem välja sin väg. Du kommer ändå bli så glad av att ta kontrollen över dina saker. Det är stor risk att de sköna vibbar du sedan sprider omkring dig smittar av sig på övriga familjemedlemmar, och kanske att de hakar på dig i ditt rens. Min familj är inte minimalister. Vi är två stora och fyra små, två var från tidigare håll. Mina små är nog som de flesta andra barn, de tycker om leksaker och kommer hem med teckningar, pinnar och diverse pyssel från skola och förskola. Tyvärr finns det inget magiskt knep som håller ordning i barnrummet. Men jag tror på långsiktighet. Försöker vara en förebild för dem, de kommer inte ha minnen av barndomen från att hänga i shoppingcenter och de ser inte mig komma hem med påsar från H&M. I smyg rensar jag ut leksaker de inte använder och lägger i en påse i källaren. När det har gått ett halvår eller så lämnar jag påsen till second hand. Det här är dock en metod som nog inte fungerar med större barn, och en del små barn har järnkoll på sina prylar så man får prova sig fram. Jag har också frågat min yngste om han har några saker som han vill ge bort till ett annat barn, och ofta har han glatt tagit fram grejer då. Det kan ju hända att barnen är smygminimalister utan att man vet om det!

VARFÖR?

Men varför göra sig allt besvär med att rensa bland sina saker? Folk börjar från olika håll och av olika anledningar. Ekonomi är en, att man vill köpa mindre. Utrymme hemma en annan, man kanske är trött på det ständiga stöket. Miljön är en nog så viktig faktor, vi alla vet ju att konsumtionsmönstret som många av oss i väst har inte är något som vårt fina jordklok tål i längden. Att längta efter mer tid i livet är också något som kan vara ett startskott till ett minimalistiskt liv. Vi lägger massor av tid på våra saker! Först ska vi välja vad vi ska köpa, sedan köpa det, sedan kanske byta eller lämna tillbaka det, förvara det, lämna in på reparation, lyfta på det när vi dammar hemma, åka och köpa någon låda att förvara det i och så till slut sälja det på Blocket, loppis eller åka till återvinningen med det. Puh! Det kan såklart också handla om att inte vilja stödja dåliga arbetsförhållanden för våra medmänniskor i fattigare områden, och när vi väljer bort billiga varor och får betala fyrdubbelt för en tröja är vi mer noggranna med vad vi köper. Många, däribland jag, började rent instinktivt mitt i en livskris. När inget är som det brukar runt omkring en kan det mitt i allt uppstå en otroligt stark drivkraft att förändra saker. Det är som att själen talar extra högt till en då, och sårbarheten gör det lättare att lyssna. I kriser uppstår det som ett hål i vår livsväv, de trådar som brukade vara där har gått av och väven hänger inte ihop längre. Det där hålet är smärtsamt och svårt, men det är också en direktpassage för ljus att lysa in i våra liv. Det där ljuset är värsta lyxet, det gör livet nytt, färgerna starkare och du känner dig superlevande. Det coola är ju att vi jämt har tillgång till den kanalen, inte bara när vi krisar. Och det här med att göra sig av med saker är liksom som ett knep för att få mer av ljuset, eller energin/gud/universum vad du nu vill kalla det. Fint är det i alla fall!

VAD ÄR EN MINIMALIST?

Huruvida du är en minimalist eller ej avgör du själv. En minimalist är den som bara äger det som verkligen är nödvändigt. Det som du använder och tycker om. Frågan vad som är nödvändigt är upp till dig. Det finns minimalister med stora samlingar av något de verkligen älskar. Tricket är att inte ha högar av saker som du inte älskar, för varenda liten pryl du har hemma tar din energi i anspråk och finns på något plan i ditt medvetande.  Det finns egentligen ingen större anledning till att etikettera sig som minimalist, men en fördel är att det fungerar som en påminnelse om att du har gjort något sorts val. Från att göra en mängd omedvetna val (vi åker till IKEA för att det är helt normalt och alla andra gör det, vi spenderar någon timme på en loppis utan att tänka efter) gör du plötsligt helt medvetna val. Tackar kanske nej till den gratis badbollen på macken eller umgås med en kompis du inte träffat på länge istället för att åka och handla. Minimalister har funnits i alla tider och på olika platser på jorden. Inom många religioner är att avstå från ägodelar ett sätt att komma närmare gud. Men för den som inte är beredd att gå i kloster kan det räcka med att skala ner hemma för att känna sig mer levande och mer i kontakt med universum. Prova själv! 

NÄR JAG BLEV MINIMALIST

En helt vanlig dag i början av hösten 2013 satt jag på mitt kontor, framför min dator som vanligt. Jag jobbade i ett jättestort it-projekt, ett av de största i Sverige. Där satt jag, nyseparerad och hudlös och hade väldigt svårt att koncentrera mig på jobbet. Så plötsligt i mitt halvt planlösa surfande dök det upp en bloggpost skriven av en amerikansk man i medelåldern. Han hade bestämt sig för att göra sig av med 10 ägodelar i veckan och så postade han resultatet på sin blogg. Han skrev trevligt och idén fastnade hos mig. Jag har alltid varit en rensare, det har aldrig varit svårt för mig att göra mig av med saker. Men samtidigt har jag skaffat nya saker, lika onödiga som de som jag nyss avyttrat. Dessutom fanns det saker, ja hela kategorier av saker, som aldrig kom på fråga i mina rensningar. Det jag kände där framför min dator i mitt tråkiga kontor, var att jag ville prova detta. Att rensa långsamt och eftertänksamt. Vad behöver jag i mitt liv egentligen? Efter att ha brutit upp från ett 13 år långt förhållande, med två små barn i släptåg, ville jag börja skapa mitt eget liv så som jag ville ha det. Att rensa tio saker i veckan verkade vara en bra början. Redan samma dag tittade jag igenom skåpen hemma på jakt efter tio saker att göra mig av med. Det var inte svårt på något sätt, jag hittade bland annat två plastblommor, en väska jag inte använt på tio år, ett resestrykjärn (jag som knappt stryker när jag är hemma ens) och en linjal från SAS. Det hela var komiskt, att jag i flera flyttar hade tagit med mig dessa saker. Packat dem i kartonger och burit dem till en ny bostad. Utan eftertanke. Jag tittade på den lilla högen av ägodelar på golvet och kände i hela mig att jag från och med nu ville göra medvetna val i mitt liv, även om det så bara gällde ett resestrykjärn. Jag tog fram mobilen, fotade grejerna och lade ut bilden på Facebook. Jag bad mina vänner att höra av sig om de ville ha något, resten skulle jag ge bort till välgörenhet. Och så här höll det på hela hösten. Tio saker varje vecka åkte ut och för varje vecka kände jag mig friare och lättare. Jag insåg att jag var en hel människa oavsett hur mycket saker jag ägde. Känslan att dra ut vilken låda som helst hemma utan att titta ner i en röra var fantastisk. Under tiden jag rensade läste jag mängder av minimalistbloggar och insåg att även jag hade blivit en minimalist. Och mitt i allt rensande, som kan verka vara en enkel sak som bara har med fysiska ting att göra, märkte jag hur själen blev gladare och friare och hur mina steg blev lättare. Det är något magiskt med att frigöra sig från sina ägodelar, oklart dock om det är möjligt att bevisa på någon sorts vetenskaplig väg. Men saker händer, det är som att när röran runt dig minskar bildas utrymme för ljus att lysa in. Och det där ljuset är vad du längtar efter. Nu har det gått tre år sedan jag slog in på den minimalistiska vägen och sedan dess har jag flyttat och bytt jobb två gånger. Jag har lett en studiecirkel i minimalism och pratat mig varm om hur härligt det är att skala ner sina ägodelar. Nu börjar jag blogga om detta att skapa sig utrymme i livet, ett “Clear space”. Jag tror nämligen att det är många som vill bli minimalister men som kanske behöver lite pepp. Hör av er så hjälper vi varandra! /Ellen