Kategori: Typer av rens

Åh kaffe, vilken tröst du har varit i många år! Men också en lömsk vän, för egentligen har jag inte alls mått bra av dig. Nu kan det vara så att vår historia ihop är på väg att ta slut, att vi får gå skilda vägar. Jag ska berätta varför.

Jag började dricka kaffe så smått i gymnasiet. Vi satt på kaféer och pluggade naturvetenskap och drack kaffe med grädde och socker i. Kände oss mondäna och vuxna. Kaffeintaget var väldigt sporadiskt, absolut inte varje dag. Så fortsatte det i ganska många år. Jag tror att jag började dricka kaffe dagligen när jag en sommar flyttade in till min dåvarande partners studentkorridor. Gjorde presskaffe på morgonen. Men inget egentligt beroende då heller. Kaffet blev inte snuttefilt förrän jag var föräldraledig första gången. Ändlösa, ensamma dagar med ett mycket uppmärksamhetskrävande barn, vacklande självkänsla och halvtaskigt förhållande. Kaffet blev en tröst, en mysig ritual. Det här är nio år sedan. Så i nio år, med undantag för en detoxmånad för tre år sedan, har jag druckit minst en kopp varje dag. Jag har velat sluta många gånger, men när omgivningen är hård och tempot högt har jag inte kunnat.

Så varför ska jag sluta nu då? Jo, jag kan inte fortsätta ignorera min kropps mycket tydliga budskap. Så fort jag dricker kaffe blir magen både väldigt uppsvälld och det blir en oerhörd fart på den. Känns inte hälsosamt att ha den typen av magfunktion varje dag, måste vara en oerhörd stress för mina stackars organ och tarmar. Förutom magproblemen blir jag trööööööööött av kaffe. Slut liksom. Dränerad. Och ganska ofta känner jag mig lite allmänt uschlig och ofräsch av det. Minst hälften av kopparna smakar inte ens gott. Ja ni hör ju, frågan är ju varför jag inte slutat tidigare?

Sen är det reikin, det är mycket lättare och skönare att ge reiki utan koffein i kroppen. I höst ska jag utbilda mig till reiki master och jag tror att det blir så starkt att det inte finns utrymme för kaffe samtidigt. Så lite självbevarelsedrift också 🙂

Så hur gör man då? Jag har vanan troget googlat runt och läst om olika sätt att sluta. De flesta rekommenderar en stegvis minskning av intaget. Först tänkte jag bara sluta tvärt, men igår kände jag mig så oerhört ledsen och deprimerad att jag tog en halv kopp på eftermiddagen. Deppet är jobbigt och det går ut över familjen. Så nu gör jag så att jag låter dagen gå och känner efter om avvänjningsbesvär uppstår och om det är väldigt starkt tar jag en liten, liten klunk. Jag började i onsdags och har kanske druckit 1,5 koppar sedan dess (mot ca 2 st/dag innan).

Goda effekter so far:

1. Magen är lugn och känns normal! Heja magen!
2. Jag är gladare för att det känns rätt att respektera kroppen

Det här är ju också något som jag räknar in i minimalismen. Att göra det enklare för sig. Det är inte alltid enkelt att göra det enklare dock… Men att slippa förlita sig på prylar eller en dryck för att känna sig trygg är väldigt frigörande. En sak mindre att tänka på. Men med det sagt är det ändå supersvårt, känns på något sätt bedrövligt att inte kunna njuta av en köpp typ någonsin mer. Vilket annat livsmedel som helst skulle jag sluta pronto med om kroppen reagerade lika starkt som den gör på kaffe. Men ni vet, det är ju så mysigt med kaffe… doften, smaken, att dela den med en vän eller sin älskade… Om någon där ute har erfarenhet av detta – kommentera gärna!

Det här med smycken är ett känsligt kapitel. Då menar jag inte smycken från HM, sådana kanske inte är så känslomässigt laddade. Jag menar de där ”finsmyckena”, kanske ett ärvt armband eller ring i guld eller silver. Något med pärlor. De här rackarna slinker ofta undan i rens, det är sånt där man inte tänker på att man kan och får rensa. Men det får man ju. Det finns inga materiella saker som du av moraliska skäl måste ha kvar. Ni ska få ett exempel. När jag var typ elva år dog min farfar. Farmor tog då deras vigselringar och gick med mig och min syster till en guldsmed och bad dem göra två nya ringar, en var till oss. Så blev det. Den här ringen passar inte riktigt på mig (inga ringar gör det, mina fingrar är smala där ringen ska sitta och breda över lederna) och den är tyvärr inte fin heller. Riktig 90-talsdesign. Varje gång jag öppnar mitt smyckeskrin ligger den där, oanvänd.  Bredvid sig har den ett pärlhalsband från Kina som jag aldrig heller använder. Pga inte min stil. Och det har jag fått av min pappa. Jag är ganska onostalgisk av mig, men de här två smyckena har envist hängt sig kvar. Men nu har även min farmor traskat över till andra sidan och jag tror knappast att hon bryr sig om jag har kvar hennes gamla ring eller ej. Sen kommer en tanke om att det kan vara bra att ha guld hemma om banksystemet brakar ihop. Sen blir jag trött på mig själv och började googla på hur man bäst säljer smycken. Och där är jag nu. Jag tänker testa Pantbankens onlineförsäljning, det verkar pålitligt och smidigt! Om jag är riktigt modig kanske en omöjlig ring jag ärvde av min mormor åker med också… Såhär ser smyckena i fråga ut:

Som alltid när man rensar bland känslomässigt mer utmanande saker (inte av något tvång, utan för att man faktiskt vill fast det känns lite läskigt) är det bra att känna in vad som händer efteråt. Hur länge fanns den läskiga känslan kvar? Hur stark kändes den? Kom det några oväntade effekter av renset?

Jag tror att de här smyckena skulle bli glada av att bli använda. Det kommer de inte bli av mig, så därför låter jag dem segla vidare i världen. De är ju bara ”mina” just nu, när jag inte finns kvar kommer de ändå att byta hem. Jag behöver inte krampaktigt hålla kvar vid dem bara för att konventionen säger så.

Hur känner ni inför sådana här saker med en historia, vad tycker ni är svårast?

Kram

Dessa skapelser landade hos Stadsmissionen i helgen. Två böcker, en skiva, min trotjänare till vinterjacka (jag har en annan och ville förenkla lite genom att bara ha en), en skål samt ett gosedjur. Några kilo. Tänk va, dessa ting skulle man alltså ha packat ner och kånkat iväg till nya boendet om tre veckor. Hur mycket sånt har man inte hemma egentligen? Saker som bara tynger?

Jag har skrivit dagbok sedan jag var sju år. När en var full lade jag den i en låda och började på en ny. För några år sedan när jag började mitt mer minimalistiska liv funderade jag på vad jag skulle göra av alla dagböcker. Jag var nog lite inne på dödstädningstänket, vad skulle hända med dagböckerna om jag dog? En sak var jag säker på och det var att jag inte ville att någon skulle läsa dem. Så först skrev jag en lapp till dagbokslådan med instruktionen att i händelse av min bortgång skulle lådan slängas. Sen gick det kanske två dagar innan jag kom på att jag ju lika gärna kunde slänga lådan själv. Jag hade läst igenom en del av dagböckerna och kände att de representerade en dåtida version av mig själv som jag lämnat bakom mig. För mig är dagboksskrivande terapeutiskt i stunden, jag har egentligen inget större behov av att läsa dem i efterhand.

Nu låter jag en dagbok ligga några månader, upp till ett år, innan jag slänger den. Det här systemet känns jättebra för mig, och kanske skulle det göra det för dig också? Det är skönt och nyttigt att skriva av sig, och det är lika skönt att alltid känna sig fri att gå vidare i livet om man så vill. Man är en ny person i varje stund och behöver inte ta med sig sitt förflutna om man inte vill. Naturligtvis oerhört mycket lättare sagt än gjort, men det är essensen i att vara ”i nuet”.

Så – trots att det kan kännas knasigt går det alldeles utmärkt att slänga dagboken i brännbart! Papperinsamlingen hade såklart varit det hållbara alternativet, men det känns lite risky, lätt att någon fiskar upp den då 🙂

Idag lade jag ut vår byrå på Blocket och det tog inte många minuter innan ett gulligt par från Strängnäs kom och köpte den.

Vi har haft underkläder och sånt i den. Praktiskt, men vårt nya sovrum är mindre och den skulle inte få plats där. Ingen vits med att ha kvar den då. Härligt ändå med en över hundra år gammal möbel! Jag märkte också att de kläder jag har haft i den fick plats gott och väl i klädkammaren. Känns bra att de nya ägarna verkade så nöjda 🙂

Jag bad mina barn att kolla om de ville passa på att rensa ut något innan flytten. Det ville dem!

Tågbanor, massor av bilar och lite barbies. Jag vill inte att de ska känna sig pressade att ge bort, men det verkar faktiskt som att de tycker att det är en bra idé. Att något annat barn, kanske med mindre pengar, kan få fina leksaker bara sådär.

Nu gäller det bara att få iväg det hela till second hand, jag är fortfarande sjuk och ligger mest i sängen.

Sen ska jag packa ner en ärvd kaffeservis som jag aldrig använder. Tänker inte berätta det för mamma eller min syster, då finns risken att de vill ha servisen. Och då är den halvt kvar hos mig. Typisk nostalgigrej denna servis, tyckte att den var såå fin när jag var liten. Är lite i valet och kvalet dock, eventuellt skulle mina barn vilja ha den. Men det är ju minst tio år bort…

Dessa raringar kommer någon fynda på Stadsmissionen snart 🙂 De flesta är ganska nya, men fågelboken fick jag av farmor och farfar när jag var kanske tio år. Lite nostalgi över den, har nog inget annat från dem. Men, minnena har jag ändå. Och en till fågelbok i hyllan om jag en dag blir sugen. Två fågelböcker är åtminstone en för mycket i detta hushåll.

Flytten börjar närma sig och därmed lite mer hardcore-rens. Tycker att det är intressant när saker jag helt har förbisett dyker upp och meddelar att de kan flyga vidare. Tex den här:

Min konfirmationsbibel. Som jag aldrig läser i. Är heller inte religiös (gick ur kyrkan förra året) och dessutom har min man en bibel. Konfirmationslägret är inget jag ser tillbaka på med glädje, kände mig så udda i sällskapet av käcka ungdomar. Jag ville läsa, lyssna på musik och diskutera livet, inte spela kubb och sjunga lovsånger.

Det är som att vissa ting är immuna mot rens. Det kommer liksom inte på tal ens om man behöver dem eller älskar dem. Den här bibeln var en sån grej som jag helt automatiskt, troligen pga samhälleliga konventioner, bara har tagit med mig i flyttar.

Så nu packar jag ner denna bibel i ge bort-påsen och hoppas att någon annan blir glad för den.

Ja, eller sådana man lätt kan tro är viktiga förstås. Det är ganska få papper man faktiskt behöver spara. Nu ska ni få höra om min enkla och effektiva pappershantering!

Jag har en tidskriftssamlare som det står ”Ellen” på. Det är mitt dokumentarkiv. I den har jag mitt och barnens pass, barnens vaccinationspapper, mina betyg och anställningsbevis och alla andra papper som jag misstänker är bra att ha. När ett nytt papper med viktig uppsyn dyker upp lägger jag det i denna tidskriftssamlare. Med jämna mellanrum, ca två gånger om året, går jag igenom papperna och tar bort alla som visade sig vara oviktiga. Exempelvis en garanti på en kikare, en inaktuell klasslista samt ett gammalt pensionsbesked. Eftersom alla viktiga papper är på samma ställe tappar jag aldrig bort dem och eftersom jag rensar bland dem regelbundet tar det bara ett par minuter att få ordning igen.

Mina och min mans gemensamma viktigheter har vi i en pärm. Tex bostadskontrakt och försäkringsbrev. 

Kvitton! Det ska man spara! Och gärna på ett ställe 🙂 Vi har en plastmapp med 12 plastfickor i, prydligt numrerade. Om jag då köper något i maj lägger jag kvittot i ficka nr 5. Snillrikt! Kvitton från Ica etc sparar jag icke.

Det här lilla trekomponentssystemet fungerar otroligt bra och det är mycket avkopplande att veta var viktiga dokument håller hus. Avstressande. Tricket är ju också att vara ganska hård i bedömningen, väldigt mycket papper går alldeles utmärkt att slänga. 

Kanske ett sånt här litet rens kan vara något inför julhelgen? Noll risk för nostalgichock och mycket tillfredsställande. 

🌲🌲🌲🌲🌲🌲🌲🌲🌲