Meningen med livet

Den där eviga frågan vad meningen med livet är, funderar ni på den? Utan att vilja vara märkvärdig tycker jag att den är ganska lätt att besvara. Saken är den, att vi som människor och personer hänger ihop. Inte bara med varandra utan med hela universum. Universum är den goda kraften, den som vissa kallar ”gud”, och den finns i oss alla. Universum skapar allt, och vi är medskapare. Ibland tänker jag på hela konceptet som en svamp he he. En svamp består ju till största del av mycel, det vill säga det som finns under jordytan. Svampen kan vara enormt stor, flera hundra kvadratmeter (kanske ännu större?). De svamparna vi plockar är frukter på denna organism, och jag tänker ibland på oss människor och allt annat i materiell form som dessa fruktkroppar som ser ganska fristående ut men har små trådar och en ständig uppkoppling till det stora. Om man tänker på sig själv som en ö, helt isolerad, löper man inte bara risk att känna sig olycklig, det blir ju också en enorm prestationspress på vad en ska åstadkomma i detta liv. Man kanske måste bli kändis eller jätterik. Eller världens snyggaste person. Eller åtminstone få lyckade barn och ett ok hus. Och så göra karriär förstås. Men om man istället ser sig som ett helt otroligt mångsidigt verktyg i universums tjänst blir det så mycket roligare! Och meningen med livet tydligare och tydligare, för kärleken som liksom är själva kraften i universum flödar genom dig och får dig att må så himla bra. Och den liksom leder dig till saker och sammanhang som du trivs i och där du på en djup själslig nivå känner att du gör nytta. Du gör något som är grymt bra för det goda, underbara universum och din själ älskar det. Och då blir grubblerier kring ”meningen med livet” plötsligt inte så relevanta. Jag tror verkligen att om man som människa känner sig i samklang med sin själ, då känner man att ens liv har mening. Men om man är helt fast i sitt ego och tankar är det lätt att känna tomhet, besvikelse, ensamhet och meningslöshet. Ingen skuld till alla som är där, jag har själv varit det. Vi blir ju liksom fostrade in i detta sätt att leva och man måste liksom traggla sig ur det för egen maskin. Ibland blir man ju ändå bara helt less på alltihop, jag kan ibland (särskilt när jag har pms) känna att jag längtar hem. Alltså hem-hem, till svampmycelet 😀 Att denna värld är för krävande och att jag inte orkar. Inte suicidala tankar, utan mer ”vad sjutton tänkte jag på när jag bestämde mig för att återfödas igen???”. Men det där vänder alltid och jag hoppas att jag får många år till på denna planet, det finns ju så mycket att göra!

Sen kan man ju fråga sig hur man ska lyckas komma ur egots stenhårda grepp och börja få kontakt med sitt innersta och universum? Det är en rimlig fråga. Det vore trevligt med en enkel bruksanvisning att följa, en som passar alla. Men så lätt ska vi inte ha det tydligen. Man måste hitta sin egen väg. För en del är det religion. För andra som mig är det att hitta en andlighet som känns rätt. Det har tagit sex år för mig att komma hit, men jag har också lång väg kvar. Jag har läst hur många böcker om andlighet som helst, gått på konstiga föreläsningar, testat pendlar, olika kortläggningar, träffat medium, yogat, mediterat, lärt mig reikihealing och övat Mindfulness. Bland annat. Och det har lett mig till rätt plats för mig. Men ingen kan säga åt någon annan vad som är rätt för den. Så välkomna in på denna lite bökiga men väldigt befriande och roliga väg, hoppas vi ses!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.